Angeläget om miljökatastrof

I sin nya dokumentär skildrar Fredrik Gertten tillsammans med sydafrikanska Sylvia Vollenhoven den förödelse som gruvbolagen har lämnat efter sig i Johannesburg med hjälp av en perfekt osannolik hjälte. Det är angeläget – men också lite rörigt.

Publicerad 3 april 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Aktivisten Mariette Liefferink är en tacksam huvudperson i dokumentären ”Jozi gold”.Foto: WG Film

En tredjedel av allt guld som mänskligheten någonsin grävt upp kommer från trakten kring Johannesburg. Utan guldet skulle staden inte finnas. Kanske inte Sydafrika heller.

Men nu är guldet nästan slut och baksmällan efter den hundraåriga guldruschen är en mardröm.

Annons

När gruvorna slog igen lämnades en miljökatastrof vind för våg och utan att invånarna fick veta. Vattendrag är fulla av syra och tungmetaller. Berg av radioaktiv sand omger miljonstaden och självlysande damm yr i luften. Somliga invånare, främst svarta och fattiga, bor rakt ovanpå giftiga slagghögar. Människor och djur blir sjuka.

Kvarlämnade blev också hela samhällen med tiotusentals människor som levde på gruvorna, men som saknar försörjning när bergen tömts på metaller.

Det där får vi lära oss i "Jozi gold", där Fredrik Gertten samarbetat med den sydafrikanska journalisten och dramatikern Sylvia Vollenhoven.

I centrum står aktivisten Mariette Liefferink, och här har filmarna hittat sin perfekta David mot Goliat. Hon för en envis kamp för att få gruvbolagen och myndigheterna att ta ansvar för gruvdriftens konsekvenser. Hon är så tacksam som osannolik hjälte – en vit farmor utan utbildning med tjock afrikaans-dialekt, som klär sig i leopardmönstrat, höga klackar och vräkiga smycken.

Med till synes outsinliga depåer av djävlar anamma ansätter hon gruvbolagschefer och politiker – och lyckas faktiskt få till förändring på riktigt.

Men det blir lite rörigt. Fokuset på Liefferink gör att det stora perspektivet blir lite luddig. Hjärnan skriker "det här är ju så sjukt!" och börjar fråga efter mer siffror, fler case med drabbade, mer historiska tillbakablickar. Det är inte det att sådant saknas, men man behöver nog lite mer pedagogik för att kunna ta in katastrofens omfattning och allt mänskligt lidande.

Ett annat grepp skulle kunna ha varit att komma Mariette Liefferink ännu lite närmare. Hon är en fascinerande människa och vi får veta en hel del om hennes bakgrund, som att hon brukade tillhöra Jehovas vittnen och därför är "van vid att bli väldigt illa omtyckt". Men den känslomässiga spänningen kring huvudpersonerna som Gertten fick till i "Push" och "Bananas" finns inte riktigt här.