Antiques gnista har falnat
Antique Folkets Park i Bromölla, 2/8. Många med mig trodde nog att Antique bara skulle bli ett ”onehitwonder-band” när de sommaren 1999 fick en jättehit med Opa Opa. Men med facit i hand vet vi att det inte blev så. Redan uppföljaren till Opa Opa blev en succé. Dinata Dinata, som den singeln hette, sålde guld medan Opa Opa var ännu värre och sålde platina. Under 2 000 började gruppen sin Europalansering och i mars deltog de i Eurovisionsschlagerfestivalen. Men inte för Sverige utan de tävlade mot Friends för Grekland. Detta äventyr slutade med en tredje plats, vilket faktiskt var Greklands bästa placering någonsin i schlagersammanhang. Efter en kaosartad sejour i Grekland turnerar Antique åter i Sverige och under torsdagskvällen stod de på scen i Folkets Park i Bromölla. Något som får ses som en tjuv-start av Bromölladagarna som egentligen inte startade förrän på fredagskvällen. Uppskattningsvis var det 500 personer som löst biljett till konserten och till detta kan man även räkna ett par hundra barn som gick in gratis då de var under tolv år. Före Antique spelar Rock Bottom som är ett renodlat coverband och det är inte så mycket att orda om. Däremot vill jag nämna Liza Gustafsson. En tjej med en spännande röst som levererade tre soulindränkta låtar. Man kan tänka sig att hon har flickor som Toni Braxton och Whitney Houston som förebilder. Min första tanke när Antique kör i gång är att detta låter ju lite rock´n´roll. Nu blev det kanske inte så mycket rock´n´roll under konserten men det är ett faktum att deras livesound är betydligt mer intressant än vad de låter på platta. Något som det manstarka bandet säkert har stor del i. Förutom Nikos och Elena är det nämligen inte mindre än sex musiker på scen plus en körtjej. Precis som på senaste plattan, (I would) Die For You, är de grekiskspråkiga låtar betydligt intressantare än de på engelska även live. I de förstnämnda finns den identitet som saknas i flera av de engelska låtarna. Det är framför allt Nikos sätt att sjunga och bouzoukispelet som medverkar till denna identitet. Annars är väl originalitet, både live och på platta, Antiques stora svaghet. Allt för många låtar har lånat friskt från andra och det låter en hel del Madonna anno slutet av 1980-talet, tycker mig även känna igen ingången till Lena Philipssons ”Dansa i neon”(!) och Snaps ”The Power”. Att gruppen kört en hårdlansering i Europa under fjoråret och kanske även efter schlagerfestivalen är något jag tycker att man kan märka av. De verkar lite trötta, utspelet är något avmätt och lite av gnistan som måste finnas på scen fattas. Jag tror dock att de har den någonstans, det gäller bara att hitta den igen. Antique har massor av smittande rytmer i sina låtar och kombinationen av pop, klubbmusik och grekisk musik är intressant. Något som publiken i Bromölla säkert håller med om. Men det gäller att de inte stryps av sitt skivbolag. ROGER BING
