Auktoritär spelglädje

Att Lisa Nilssoni alla bemärkelser är hemma i den brasilianska populärmusiken står klart. Även det portugisiska språket har hon internaliserat med behärskning och lekfullhet. Hon har koll, och hon har kul. Det går sannerligen undan ibland, som i ordsvallet i Djavans "Para Raio". Lättheten och flytet imponerar. Rösten är klar och ren, fraseringsattacken stilriktigt pigg, scatsången skönt lågmäld.

Att det inte behöver vara långt mellan världsdelarna är en upptäckt Nilsson delar med sig av, tydligast kanske i de melankoliska sentiment som utforskas i Jobims "Modinha" och i Taubes "Och skulle det så vara". Hon har återvänt hem med nya ögon, säger hon, också till den egna repertoaren. Utöver den rika provkartan på brasilianska sånger får vi en rad klassiska Nilsson-nummer i brassetappning. Småbarnsmammans nyvunna perspektiv på tillvaro och låttexter letar sig in i såväl "Corcovado" som "Himlen runt hörnet".

João Castilhoär en underbar gitarrbekantskap, en trygg, chosefri ackompanjatör. Som solist blommar han för fullt i förspelet till João Boscos "Linha do passe" – och i sexton andlöst vackra takter i "Corcovado".

Brasiliensvenske slagverksfinliraren Sebastian Notinisbländande virtuosa handlag med getskinnstamburinen leder osökt över i Dorival Caymmis invokation till "Vinden".

Soloutflykternaär annars få. Det här är tre initiativrika auktoriteter som kanaliserar spelglädjen i följsamhet och lyssnande. Svänget är subtilt, någon gång hetsigt, ibland närmast meditativt. Djavan-tolkningen "Snurra Moder Jord" får förtätad stämning till enbart slagverkskomp.

Stämningen är intim i den stora konsertsalen. Minsann blir det inte allsång i Ivan Lins gamla hit "Madalena". Och tiden står stilla i slutnumret "Moon river": värme, närhet, välljud. En stor blomma till den geniale ljudteknikern.