Behovet av den hejdlösa driften

Mistero Buffo. Av Dario Fo. Regi: Björn Granath. Medverkande: Özz Nûjen. Hässleholm Kulturhus, 14 februari.

"Mistero Buffo" av gycklargeniet Dario Fo har länge omhuldats och på svenska scener mästerligt förevisats av Björn Granath. Den senare har nu givit utsökt regi åt stand up comedy-stjärnan Özz Nûjen i dennes minst sagt lyckade hantering av samma material.

Avståndet är i alla hänseenden långt mellan de i medeltidsdunkel höljda torg och gränder i vilka buffonen, ursprungsgycklaren, föddes och verkade och nutidens organiserade tillställningar i bekväma teatersalonger. Om detta och sin egen bakgrund berättar Nûjen inledningsvis, parallellt med att han skickligt, likt de dåtida aktörerna, ser till att få direktkontakt med publiken och fånga dess intresse och uppmärksamhet. Redan här ställs föreställningens fokus in: behovet och nyttan av den hejdlösa driften med såväl maktsymboler som egna och andras fördomar.

Med publiken uppvärmd tar så själva "Mistero Buffo" vid. Först ut av dess fyra delar är "Gycklarens födelse". Där pendlar Nûjen mellan en ont slitande lantbrukare som förvandlar berg till frodig mylla och en Patron som gör allt för att krossa honom. Slutligen barskrapad och övergiven av fru och barn är han i färd med att hänga sig då plötsligt Jesus kommer till honom. Av denne förlänas han, via en långt utdragen kyss, förmågan att berätta med en tunga vass som ett svärd drar som nydubbad gycklare ut på sitt första uppdrag. "Patron ska krossas!"

Även om också resterande stycken har biblisk anknytning, lär Nûjen inte få så värst många gigs på konfirmationsläger. Det förutan, kommer han med sina virtuost utmejslade änglar, påvar och madonnor, tveklöst att förbli en gycklarmissionär med ett stort förråd av välgörande vaccin mot framför allt stela attityder och enkelriktat tänkande.

Jan Bäcklin