Billie Joes riffiga bandsallad

Det saknas varken engagemang eller kärlek till musiken – men ganska snart slarvar Billie Joe Armstrong bort låtarnas särprägel.

Recension • Publicerad 28 november 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Som tröst i pandemin har Billie Joe Armstrong sedan i våras delat med sig av coverversioner av välkända rock-, punk- och powerpoplåtar som exempelvis Kim Wildes "Kids in America", The Equals "Police on my back" och Tommy James & The Shondells "I think we're alone now", och det är ju bussigt.

Men när coverprojektet nu släpps som album blir granskningen därefter, och utlåtandet som följer är detta: Han har verkligen – verkligen – en favoritinställning på sin gitarrförstärkare.

Annons

Det är inget fel på engagemanget i inspelningarna, och låtvalen känns gjorda med omsorg och kärlek – det här är nog så nära upplevelsen av att få ett blandband av Green Day-sångaren i åttonde klass anno 1986 fansen kommer.

Spelade i följd avtar däremot låtarnas särprägel cirka tre spår in, och allt smälter ihop i någon sorts riffig bandsallad, en feberdrömsversion av Green Days "Dookie" i trekvartshastighet, som stillar Billie Joe-behovet snabbare än någon hinner säga "Armstrong".

Rock