Bland raggsockar och gobelänger

I januari blir det stjärnglans på röda mattan i Hollywood. Helena Bonham Carter ska dit, liksom Jessica Lange, Helen Mirren och Elisabeth Moss. Alla är nominerade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll på Golden Globe-galan.

I Simrishamn förbereder ytterligare en nominerad sig inför resan till Los Angeles.

– Just nu är allt organisation och planering. Jag måste ha en klänning och så ska jag åka upp till Stockholm. Det kommer att bli som en jobbresa, säger hon.

Rebecca Ferguson är klädd i en ulltröja och sparsamt sminkad. Hon väcker ingen större uppmärksamhet när hon kliver in på kafé Kagan i Simrishamn. Trots att hon är nominerad till ett av världens mest prestigefyllda priser är hennes namn fortfarande relativt okänt på hemmaplan.

Karriären började annars tidigt. Redan som 15-åring slog Rebecca Ferguson igenom i såpan ”Nya tider”. Hon spelade överklasstjejen Anna Gripenhielm som blir förälskad i arbetargrabben Hugo. Deras kärlek uppskattas inte av familjerna.

– Rollen innebar att jag fick växa upp tidigt och ta ansvar. Jag blev skattebetalare och skulle betala hyra. Samtidigt fick jag förstås mycket bekräftelse. Som liten sökte jag uppmärksamhet, men jag skämdes när jag fick den. Inför kameran var det annorlunda.

Efter ”Nya tider”-perioden lämnade Rebecca Ferguson Stockholm och flyttade till Simrishamn. Här levde hon en relativt anonym tillvaro i flera år. Hon glömde inte sina skådespelardrömmar, men arbetade med annat för att försörja sig. Hon träffade en man och fick ett barn.

– Jag sökte aldrig in till scenskolan. Kanske var jag rädd för att inte komma in. Istället skaffade jag en mentor och tog privatlektioner för henne. Vi arbetade tillsammans med att bryta ner mina barriärer, berättar hon.

Och så plötsligt , som det brukar heta i sagorna, vände det.

På en loppmarknad i Simrishamn träffade Rebecca Ferguson regissören Richard Hobert och det mötet resulterade i en roll i filmen ”En enkel till Antibes” (2011). I filmen spelade hon mot Sven-Bertil Taube och produktionen ledde till att hon fick en agent och började träffa filmfolk.

En dag skickades hon till England för en casting till tv-serien ”The White Queen”. Tack vare sin brittiska mamma kunde hon tala engelska utan brytning, men hon hade aldrig tidigare gjort en audition utomlands.

Direkt när hon kom in i rummet märkte hon att det inte var en vanlig casting. Både motspelaren, den engelska skådespelaren Max Irons, och producenten var på plats. Produktionen hade inte lyckats hitta den rätta personen för huvudrollen som Elisabet och det började, minst sagt, bli bråttom.

– Mötet var till för att se om kemin mellan oss stämde. Det kan vara hur duktiga skådespelare som helst, men om kemin inte finns så går det inte. Jag och Max klickade direkt. Vi började spela in måndagen efter.

Efter mötet mejlade en exalterad Rebecca Ferguson till vänner och bekanta och bad dem skicka allt de hade om 1400-talet och ”Rosornas krig”. Serien utspelade sig under en blodig epok i det medeltida England och någon tid för vanliga förberedelser fanns inte.

– Jag visste nästan inget om Elisabet när jag började, men karaktären växte fram när jag fick på mig de tunga klänningarna. Jag hade också stor hjälp av författaren Philippa Gregory. Henne kunde jag fråga om allt.

– Var det till exempel tillåtet att korsa benen? Eller vad betydde det när kvinnor släppte ut håret? Historien är skriven av män för män. Informationen jag sökte fanns inte i böckerna.

Liksom i ”Nya tider” handlar ”The White Queen” om kärlek över gränserna. Edvard IV gjorde något oerhört när han valde en icke-kunglig hustru utav kärlek. Normalt gifte sig kungar med utländska prinsessor och skapade därmed fredsband. Beslutet satte hela nationen i fara och saken gjordes inte bättre av att hans Elisabet kom från fel släkt.

– Det fick konsekvenser. De spelade ett farligt spel, där ett fel kunde betyda att man fick halsen avhuggen. Men hon var bra på det. Spelet handlade om makt och om att knyta band för att skydda sig själv och sin familj. Ibland tänker jag att vi strider för samma saker i dag. Elisabet gjorde allt hon kunde för att skydda sina söner och jag skulle kunna gå över lik för min son.

Efter framgångarna med ”The White Queen” fick Rebecca Ferguson flera rollerbjudanden. Hon började inspelningarna av Ridley Scotts tv-serie ”The Vatican”, men fick avbryta när serien lades ned efter pilotavsnittet.

Bättre gick det för 3D-filmen ”Hercules” som har biopremiär i juni. Rebecca Ferguson spelar prinsessan Ergenia och fick återigen ge sig i kast med en stark, kraftfull rollkaraktär.

– Först spelade jag drottning, sedan prinsessa och därefter grevinna. Jag brukar säga att det bara kan gå utför efter detta, skrattar hon.

Livet som skådespelare är ofta oförutsägbart. Just nu förbereder Rebecca Ferguson sig inför rollen som spionen Katya i filmen ”Despite the Falling Snow”. Därefter ska filmen ”Hercules” lanseras. Vad som händer därnäst vet hon inte.

– Det gäller att välja rätt roller om man vill bygga en långsiktig karriär. Man kan inte bara ta första bästa erbjudande. Jag är intressant nu medan jag är färskvara, men man kan falla fort om folk tröttnar.

Att branschen är ytlig, men förförisk, lärde Rebecca Ferguson sig redan under arbetet med ”Nya tider”. I dag tror hon att hon är bättre rustad för att hantera den enorma bekräftelsen och uppmärksamheten som skådespelare överöses med. För att inte tappa bort sig själv längs vägen försöker hon ge sitt liv struktur. Hon lägger scheman och försöker ha fasta rutiner som yogaövningar, meditation och varmt vatten med citron.

– Jag tycker om det oväntade och går igång på adrenalinkickar, men ofta kommer reaktionen efteråt. Efter två månader av inspelningar till ”The White Queen” bröt jag ihop. Det tog tre dagar. Jag insåg att det gäller att hitta en balans i tillvaron. Jag måste ha min familj och mina raggsockar. Det gör att jag förstår att det andra livet är en bubbla.

Golden Globe anses vara Hollywoods näst finaste pris efter Oscars och delas ut av den internationella korrespondentföreningen i Hollywood. Galan äger rum den 12 januari.