Brevet från Bruce – en löftesrik triumf

Han vet. Ena minuten är vi här. Nästa … Men i drömmarna kommer allt tillbaka. Vaknar till liv: ”For death is not the end//And I’ll see you in my dreams”

Bruce Springsteen skriver ett brev. Till dig, till mig. Till alla som rört vid hans hjärta. Han vet att ingen lurar döden, men lovar … döden är inte slutet. Så låt oss hylla livet.

”Letter to you” följer en linje. Det finns en ingång: ”One minute you’re here”, och en final: ”I’ll see you in my dreams”. Från start till mål låter Springsteen bandet omfamna tolv sånger – nära timmen musik. Någon (eller ganska många) har snackat om det klassiska ljudet av E Street. Vad det nu är, hur det nu låter? ”Born to run”, ”Darkness on the edge of town”? Kanske.

Den här gången kommer du att känna igen strukturer, ljudbilder, uttrycksmedel från olika tidsepoker – ”Human touch”/”Lucky town”, ”The Rising”, ”Magic”/”Working on a dream”. Berättaren rör sig ledigt över kartan, över sina egna landskap – och – ja – han tar oss hela vägen tillbaka.

Vet inte vad det säger om Bruce Springsteen som låtskrivare, eller om mig som lyssnare, när det som kommer från de djupa sjuttiotalsvalven träffar allra hårdast:

* ”Janey needs a shooter” med ”Darkness”-desperationen i rösten.

* ”If I was the priest” och ”Song for orphans”. Gatans poesi under stort inflytande av Dylan.

Vet inte, bryr mig inte. Konstaterar bara: ”Letter to you” är en triumf. Och en hälsning:

Ingenting tar slut. I de vackra drömmarna kan vi alltid ses – längst fram.