Dansa till Dvorâk, vila till Monk

Huaröds Kammarorkester, Mats Rondin och Anders Bergcrantz. Bäckaskogs slott, 17 maj.

Hur kan man sätta text till Mozarts Divertimento i B-dur? Eller för den del, Stolen Moments av Oliver Nelson, framförd av mästertrumpetaren Anders Bergcrantz med Anna-Lena Laurin, Hans Andersson, Lennart Gruvstedt (en lysande trio) och Huaröds Kammarorkester? Tillsammans! Tekniskt och musikaliskt är det oantastbart och bara superlativ sida upp och sida ner. Det blir inte lättare av att inramningen och spelplatsen, på logen på Bäckaskog Slott, också är helt förträfflig, förutom att sikten längst bak är dålig.

Återstår att ta till floskler och briljera med ord, som visar att man förstått. Alternativet är att acceptera; med musik på denna höga nivå är det enbart möjligt och intressant att lyssna med hjärtat. Åtminstone för mig är en tillställning som denna, med dessa musiker, som en sjurätters middag av bästa slag.

Tänk bara att för en kväll få dansa till Dvorâks Serenad i E-dur, i en stor balsal. Med glittrande och gigantiska kristallkronor hängande från taket och flera meter stora speglar som pryder väggarna och gör salen än större. Normalt sett är det en omöjlig dröm. Men i lördags eftermiddag var den fullt verklig för många av de som tagit sig till Bäckaskog slott. Förvisso var tillställningen i ett före detta kostall, men det var vi nog få som tänkte på. Men även där upplevde vi allt det andra, som hör till den typen av fest.

För den som inte var där är det förstås fria fantasier. Vi andra vet dock bättre. För vi lät oss förföras av Mats Rondin och Huaröds Kammarorkester, som med sina trollspön helt förvandlade vår tillvaro under två timmar.

Först är det högt och mjukt. Mozarts Divertomento står för det höga och Mats Rondin för det mjuka. Han dirigerar inte, han smeker fram kammarorkestern. Innehållsmässigt känns första satsen väldigt ödesbestämt pampig, som en föraning om något stort, dystert och tungt.

Men det är bara en öppning och början på något nytt, något mer. I andra satsen, Allegro di molto, börjar leken och i sista är det bara glädje, dansen spritter i benen och vi flyger runt, än hit än dit.

Så får vi Stolen Moments. En klassiker av Oliver Nelson, spelad av otaliga musiker, samplad av många DJ:s med alla möjliga och omöjliga dansrytmer och märkliga sammanhang. När stråkarna och Anders Bergcrantz framför den, känns den ändå rakt in i benmärgen.

Översättningen blir inte ordagrann, utan mer ur ögonblicket; återutgivna ögonblick, skulle väl kunna passa? För det handlar om att vi får något mer, något tillbaka. Kanske något i stil med den Gyllene regeln, om att behandla andra så som man själv vill bli bemött. Om det är den textraden Oliver Nelson, Anders Bergcrantz och Kammarorkestern spelar efter, måste vi som lyssnar ha gjort många goda gärningar.

Sedan blir det en klassiker till, i form av You don't know what love is som i Magnus Lindéns arrangemang är så underskönt vacker, sedan Bergcrantz egen Nona som pampigt raderar alla musikaliska genrer, och The things we did last summer, som med hjälp av en luftballong, tar oss med på en behaglig tur i tiden. I mean you av Thelonius Monk, med stråkar som målar temat om och om igen, passar även den förträffligt för sammanhanget och sällskapet.

Eftermiddagen landar i tankar om att Mats Rondin och stråkarna, med sin öppna och avkopplade attityd, utstrålar så mycket; publikkontakt, med Dvoraks hjälp, lite sensualism och så en känsla, långt bortom alla idyller, av att även om livet inte alltid är en dans på rosor, kan det emellanåt vara som att leva i paradiset.

Bronson B Månsson