De vanliga misstagen

Livvakterna. Svensk thriller i regi av Anders Nilsson. Manus: Anders Nilsson & Joakim Hansson. I rollerna: Jacob Eklund, Samuel Fröler, Marie Richardson, Alexandra Rapaport, Krister Henriksson. Längd: 1 tim 45 min. Tillåten från 15 år, Visas på Kosmorama i Kristianstad, Filmpalatset i Bromölla och Park i Hässleholm. Anders Nilsson är inte den som ger upp i första taget. För ett par år sedan gjorde han ett försök att åstadkomma något så ovanligt som en trovärdig svensk actionfilm med Noll Tolerans, utan att lyckas något nämnvärt. Trots kritiken är han nu tillbaks med en fristående fortsättning som också utspelar sig i Göteborg och berättar vidare om Jacob Eklunds envisa brottspolis. Tyvärr verkar herr Nilsson inte ha lärt sig särskilt mycket av sina misstag från första försöket. På manusnivå har fokusen helt lagts på händelseförloppets logik och utvecklingen av en intrig som ska vara begriplig för publiken. Det är en stilövning på det klassiska gisslandramat som är så tydlig som det behövs utan att för den skull bli patetisk. Vad man inte har tänkt på är att ge utrymme åt karaktärerna, som skjuts åt sidan och hamnar i skuggan av en driven men högst ordinär handling. Eftersom karaktärerna aldrig ges några djupare mänskliga drag än handlingskraftig överlevnadsinstinkt är det svårt att förstå varför erkänt duktiga skådespelare som Marie Richardson och Krister Henriksson överhuvudtaget deltar i projektet. Stora delar av dialogen är inget annat begränsad walkie-talkie kommunikation och tekniksnack som varken gör karaktärer eller publiken något gott. Visserligen har man lyckats styra bort från den löjligt amerikaniserade dialog som till exempel Beck-filmerna dras med, men ändå saknar de olika karaktärerna egna röster och ett personligt språk. Endast glimtvis i till exempel skildringen av ett förvirrat medborgargarde, märker man ett stråk av humor och en berättarglädje hos manusförfattarna som verkligen borde fått dominera i filmen. Effekten blir att man som åskådare inte håller på någon karaktär, varvid actionavsnitten och slagduellerna blir betydelselösa uppvisningar i stunttrick. I jakten på det känslomässiga djup som manuset inte förmått uttrycka, väljer sålunda regissören att dränka dialog partierna i slätstruken effektmusik som gör att man ibland undrar om inte hela filmen egentligen är en parodi på actiongenren. MAGNUS RUTBERG