Den hårda vardagen i Kentucky

Chris Knight. Support: Susie P. Teaterbaren i Kristianstad 29 augusti. Vi är inte många. Fler än 50, färre än 100. En förklaring är förstås att rockföreningen Kid Skreol inte hunnit få ut affischer på stan. Men mest handlar det om att Chris Knight inte är årets modell. Du ser honom varken på MTV eller ZTV, inget skivbolag har köpt en reklamkampanj på TV4. Chris Knight står för något väldigt amerikanskt, men slår samtidigt hål på den amerikanska drömmen. Liksom Steve Earle berättar Chris Knight ur vardagen. Det handlar om Kentuckys farmare som inte klarar amorteringarna, om trasig kärlek, om unga män förutbestämda att hamna utanför lagen. För tre år sedan lanserades albumdebuten av MCA i Nashville. Om två veckor smygs uppföljaren ut via en liten etikett. Ganska typiskt att en artist som inte anses lönsam i Nashville genomför en lågbudgetturné i Sverige och extra kul att Kid Skreol tar honom till Kristianstad. Knight inleder med några nya spår i akustisk tappning, med enbart medresenären Ty Tyler vid sin sida. Går sedan över till ett elektriskt set där två inlånade svenskar – Putte Ohlsson (från Deeptone) på trummor och Tony Frost, bas – stöttar. Det låter lite kantigt, men närvaron vinner. Chris Knight sjunger It ain´t easy being me och utnämner sig själv till borgmästare i ”Sorryville”. Fortsätter sedan med det tunga batteriet: House and 90 acres, Bring the harvest home, Something changed, Framed och gör en magisk version av balladen William, ensam med akustisk gitarr. Detta är årets konsert i Kristianstad, synd att fler inte visste om det. Kanske kommer han tillbaka, säkert är i alla fall att nästa platta, Pretty Good Guy, blir en av höstens största. Egentligen tror jag inte att Chris Knight har väntat sig publikrusning till turnén. Små klubbar är hans andra hem. Kontrasten för Susie Päivärinta borde vara större. Mot slutet av 1980-talet dansade hon med Lili på de stora svenska scenerna. Allt Susie vill nu är att bli respekterad som sångerska och det kommer inte att ta lång tid innan hon övertygat oss. Tillsammans med Mats Nilsson (bas) och Jocke Backman (gitarr) gör hon en drygt halvtimmeslång spelning präglad av sånger skrivna utan mallar. Sånger som utgår från ett känsloläge. Country är det inte. Snarare lågmäld musik av nordiskt vemod med keltiska drag. Susie P ÄR en stor sångerska – och en ödmjuk artist. Hon frågar oss om vi vill ha ångestladdade sånger eller om vi bara vill ha kul. ”Kul”, blir svaret. ”Då får ni hjälpa till att hålla takten”, replikerar Susie. Hon har vunnit och belöningen blir inrop. Susie P avslutar med sin egen hyllning till livet och kärleken – Love´s all it takes. – Första gången under turnén vi får göra ett extranummer, säger Susie. Jättetack. Det kommer från hjärtat. ANDERS MÅRTENSSON