Den svåra uppföljaren

Publicerad 4 juni 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Det är inte lätt att följa upp en hyllad debut. Men frågan är om det inte är en myt att det är album nummer två – den fruktade uppföljaren – som är svårast att få till? När man lyssnar på spanska Hinds "The prettiest curse" fattar man att skiva nummer tre kan vara minst lika besvärlig.

Vid det här laget räcker det inte alltid att traska vidare på redan upptrampade stigar – samtidigt som det kan vara för tidigt att avvika alltför tvärt från det revir man har mutat in. Hinds, som hyllats för sin lekfulla take på garagerocken, testar att lägga till en näve discopop, lite 60-talskörer och en tesked "Yellow submarine".

Annons

På papperet låter det som rimliga adderingar, men resultatet är märkligt tamt. Attacken från "Leave me alone" och "I don't run" har, om inte försvunnit, så i alla fall mattats av. Den automatiska provokation som fortfarande uppstår med ett all-girls-band i en ruskigt patriarkal musikbransch begränsar sig den här gången till ett retstickebarnsligt "nananananana" i låten "Just like kids".