Den tyste bjässens tonvärld

Det fanns en tid då allting var så påtagligt och därför så gränslöst. För människan den så kallade barndomen, mer praktiskt den svenska televisionens gyllene era, skriver Lisa Appelqvist.
Nöje • Publicerad 15 april 2009

Den då SVT bara hade två kanaler och svartvitt precis övergått till färg, så småningom pastell.

En era där fredagarna och lördagarnas underhållningsprogram samlade hela familjen framför rutan på en och samma gång, där moderna begrepp som målgrupp och genre inte fanns i åtanke. Det var således svårt, även för ett barns ögon och öron, att missa "Här är ditt liv" och tidens helgunderhållning, där den svenska artisteliten ständigt passerade revy – ofta med en och samma rorskarl vid rodret.

Det fanns något oerhörtfamiljärt över den tyste bjässen med det milda leendet som för alltid har etsat sig fast bakom de där barnaögonen. Böjd, ibland gigantiskt ihopkurad över sina tangenter, då och då framblickandes som under lugg med pliriga ögon på den sångartist han än var vald att ledsaga, framhäva, stötta och förhöja.

Något familjärt som smittade av sig även på dessa stjärnor – primadonnor eller ej – klädde av deras stjärnstatus och skapade en känsla av likvärdighet, ja faktiskt närhet mellan artisterna och publiken på andra sidan tv-rutan.

Jag tror inte att Jan Erikssonens skulle ha tagit ordet virtuos i beaktande om sig själv. Ändå. Barnets minnesbild av musikanten, trygg och stor som en arbetarhäst, frammanade en sådan gracil lätthet, en musikalisk tonvärld där tid och rum tycktes gränslös, evig och inbjudande, har etsats sig fast sedan dess.

Jag tror han är i den världen nu, Tollarparn, och någon säger "Play it again".

Vilket han gör, tjänstvilligt och tryggt, med det där milda leendet.

Lisa Appelqvist
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.