Det mörka vi inte vill se
I lördags hade Helsingborgs Stadsteaters lilla scen Skandinavienpremiär på australiensiskan Hilary Bells pjäs Ohörda rop (Wolf Lullaby), i regi av Anna Potter. Den handlar om något som vi tvingats uppleva under senare år, nämligen att barn kan döda andra barn. Varför det kan ske är frågan som ställs och som pjäsen söker ett svar på.
”Är det något att spela på teatern, sådant vi läser om i kvällstidningarna”, hörde jag en dam undra vid pjäsens slut. Ja, skulle jag vilja svara henne, i högsta grad, ty vad scenkonsten kan göra och skall göra är att göra verkligheten tydligare, så att vi känner igen den på ett klarare sätt.
Det är skådespelarnas uppgift att i sitt spel föreställa så kallade verkliga människor, så att dessa framträder renodlade. Det är en illusion att tro att en vanlig människa är bäst på att föreställa sig själv på scenen. Jämför diskussionen kring Norén.
Genom utmärkt skådespelarkonst och regi blev Ohörda rop en mörk och viljestark dramatisering av hur ett barn drivs mot handlingar som det egentligen inte vill. Den nioåriga Lizzie är inget monster, även om hennes mor stundtals tror det, hon är en ensam flicka som aldrig fått något gensvar på sina kontaktförsök gentemot föräldrarna.
Hon lämnas att själv hantera sina mardrömmar om en varg som förföljer henne. Det är vargen som tvingar fram hennes ogärning, demonerna inom henne tar överhanden. Ingen av föräldrarna förstår utan viftar bort det som inbillningar. De är för upptagna av sina egna liv, inneslutna i en kokong av sprit– och tablettmissbruk och ser aldrig dottern.
Lizzie spelades av Cecilia Borssén, som övertygande gestaltade flickans förvandling från kontaktförsök till en slutenhet inom sig själv och med sina egna fantasier. Hon blir på något sätt främmande för sig själv och vet inte riktigt vad hon/vargen har gjort.
Annika Kofoed spelade modern som drevs fram mot den bittra självinsikten att hon egentligen aldrig älskat sin dotter, denna har mest varit ett påhäng. Hela den flamsiga ytligheten hos modern och den alltför sent påkomna ångern blev tydlig i Kofoeds spel.
Fadern , som trots allt gjorde några kontaktförsök mot dottern, spelades av Torbjörn Lindström, som markerade faderns svaghet och ”inte vilja besvära-attityd”. Bo G Andersson gjorde en okänslig polissergeant, som ville tvinga fram en bekännelse från Lizzie, så att han kom hem till middagen i rätt tid. Håkan Nyléns scenbild med det mörka bergs– och skogspartiet och dess lurande faror blev en bild av Lizzies inre.
Att barn inte föds onda utan blir vad man gör dem till är pjäsens budskap. Det blev mycket tydligt i Anna Potters regi.
HANS HOLMBERG
