GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Det svåra att förstå det avvikande

Teater

"Jordpojken". Av Gunilla Boëthius. Regi: Fransesca Quartey, scenografi: Kirsten Thomsen, koreografi: Lisa Torun. I rollerna: Lisa Lindgren, Matthias Thorbjörnsson, Dan Kandell, Mats Rudal och Lars Wiik.

Premiär på Lillan, Helsingborgs stadsteater, 9/9

Ett ungt par är ute på en skogsvandring. Kvinnan är höggravid och plötsligt anmäler barnet sin entré och det med eftertryck. Det formligen studsar ut ur moderlivet och hamnar utom synhåll för föräldrarna. De följer den flera meter långa navelsträngen och finner ett barn som till hälften är ovan jord och till hälften under.

Likt en Karl Johansvamp nästan naturligt uppvuxen ur barrskogsmyllan möter det föräldrarnas blickar. En sagofödsel lik Tummelisas är den surrealistiska öppningsscenen i Gunilla Boëthius pjäs "Jordpojken".

Surrealismen, det sagolikt fantastiska, viker under pjäsens gång för en starkare realism. Det avvikande barnet är temat och vad det kräver av föräldrarna. De tror sig kunna älska detta barn som om det vore normalt och inte funktionshindrat. En ambition som de inte klarar i längden. Deras tålamod tryter och de känner till och med avsky och kallar sitt barn för ett "monster", vilket naturligtvis väcker skuldkänslor.

De tröstar sig med kärleksupplevelser vid sidan om utan att det löser deras problem. Till slut förstår modern att hon måste dela sonens öde, komma honom närmare. Hon gräver ett hål vid sidan om honom, så har hon "jordfästs" som han. Men en uppståndelse väntar. Hon drar upp sonen ur hans grop och bär honom mot havet, dit han längtat och det han endast läst om.

Trogen kärlek övervinner allt, som det står i sagan "Prins Hatt under jorden". Sagokaraktären återkommer i slutet liksom skogsanden och denna sagotråd genom realismen poetiserar temat.

Regissören Fransesca Quartey väver skickligt samman föreställningens huvudtrådar. Dan Kadell spelar jordpojken Kalle och karakteriserar träffande hans olika åldrar från barn till pubertetsyngel. Med sitt starka utspel dominerar han scenen.

Föräldrarna spelas av Lisa Lindgren och Matthias Thorbjörnsson och prästen Kurt av Mats Rudal. Lars Wiik gör en fin roll som pojkens mormor; hon är så begränsat deltagande och förstående som vi för det mesta är inför det avvikande. Kirsten Thomsen har skapat en suggestiv skogsscen.

Det är en föreställning där sagopoesi och fantasi mjukt förenar sig med realism och psykologi.

Hans Holmberg

Läs mer