”Det var grymt häftigt!”

Tänk dig att vandra till fots mellan Kristianstad och Luleå. Tänk dig att göra det i extrem hetta med iskalla nätter. Tänk dig att risken att du möter rovdjur som björn och varg är ständigt överhängande.

Tänk dig nu att du inte har några ben, är gravt synskadad eller har ett medfött funktionshinder. Att du befinner dig i okänd vildmark på en helt främmande kontinent. Och att rovdjuren är lejon, geparder och krokodiler.

Tio svenskar tog sig i somras 150 mil mellan Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia, mot alla odds. En av dem är 23-årige Dennis Junge från Kristianstad.

– Jag har sett alla ”The big five” – noshörning, lejon, elefant, leopard och buffel.

När han föddes gav läkarna honom max fyra timmar. Dennis beskriver det detaljerat. Början på hans livshistoria är en berättelse som av naturliga skäl präglar stora delar av hans identitet.

Beskedet till föräldrarna att det inte var lönt att skaffa några kläder till den nyfödde.

Den kraftiga hjärnblödningen som gjorde att han inte kunde andas själv och resulterade i en cp-skada där musklerna överöses med elektriska signaler och konstant drar ihop sig.

Den unika operationen 1992 där nervimpulser kapades, och de första stapplande stegen som femåring året därpå.

–  Först var det ingen som trodde att jag skulle överleva. Och att jag skulle kunna gå var en medicinsk omöjlighet. Jag har levt lite längre än fyra timmar i dag. Och jag är lyxinvalid. Rullstolen har jag bara som avlastning för att inte slita för mycket på kroppen, säger rullstolsinnebandyspelaren i Kristianstad Black Spiders.

300 svenskar sökte till tv-programmet. Dennis Junge var kameravan efter mediaprogrammet på Riksgymnasiet i Kristianstad och vid de omfattande uttagningarna fick han bäst resultat bland killarna på psyktestet.

– Redan när jag var liten så var jag övertygad om att jag skulle gå, jag var väldigt målmedveten som fyraåring. Och jag har hela tiden sett det positiva. Även om jag inte skulle lyckas i slutändan så har jag ändå gjort mitt allt, och det är i sig en vinst.

– Men för att göra något sådant här så krävs nästan någon form av positiv idioti. Jag tror vi alla deltagare har det i oss på något sätt.

Redan i inledningen av ”Mot alla odds” hamnar Dennis i fokus när hans dolda funktionshinder tar ut sin rätt. Han har en extremt hög förbränningsnivå. 150 mil motsvarar 600 – Kristianstad-Luleå tur och retur, två gånger om. För lite vatten och energitillförsel gör att kollapsen stundtals är överhängande.

Han har också en perceptionsstörning. Har svårt att sortera intryck, varje steg är en medvetet fokuserad handling, liksom att äta, dricka, packa. När gruppen av svenska äventyrare på mycket nära håll möter en grupp elefanter, rusar Dennis Junges adrenalinpåslag och energiförbrukning i höjden.

Innan guiden och licensierade storviltjägaren Natascha Illum Berg blir varse om Dennis dolda funktionshinder reagerar hon på den medföljande läkarens ”daddande” med någon som utåt sett verkar ha bäst odds för att lyckas.

– Jag har ingen sekreterare i hjärnan. Allt går upp till chefen direkt. Det gäller att inte chefen blir utbränd varje dag. Jag behöver hjälp att fokusera, beskriver Dennis Junge det.

Och det var just det här han ville visa med sin medverkan, hur han som arbetsför, socialt aktiv och idrottsutövande 23-åring inte är redo att klassas som pensionär som tvingas sitta och vänta på hemtjänst, utan att han har rätt att leva ett fullt aktivt liv och behöver få hjälp efter sina villkor.

– Vi deltagare drabbades under olika skeenden i livet. Gemensamt är att vi ju egentligen inte ska sitta här i dag. Och att vi alla är så positiva över att ha fått en andra chans. Det viktigaste var inte att själv klara av den här utmaningen, det viktigaste var att alla skulle klara det.

– Jag hoppas att det här kan sporra folk, framför allt de fullt friska. Om jag kan göra det här, så kan man gå de där två kilometrarna till Maxi, istället för att ta bilen.

Dennis Junge stora äventyr började klockan fem på morgonen den 2 maj 2011 med taxifärden till flyplatsen. Den sista nyheten som nådde honom och hans medvandrare innan de avskärmades på färden till den afrikanska vildmarken var dödsbeskedet om Usama bin Ladin.

Dennis Junge berättar om vätan vid Victoriafallen, om det x antal kubikmeter vatten som forsar ner varje sekund, om vandring i 30-40 plusgrader under gassande sol, om nätterna med minusgrader.

Om att få vänner för livet kring lägerelden och om vännernas egna livsmirakel.

Och han berättar om när han fick beskedet att deltagaren Madelene Lundgren omkommit i en ridolycka strax innan den planerade sändningsstarten i november.

– När man är med om så pass extrema förhållanden under en så intensiv period som vi tio har varit, så blir man fruktansvärt tajta. När vi åkte upp till Stockholm för att träffa SVT och produktionsbolaget så var vi alla starkt överens om att man inte skulle ställa in serien. Det hade varit att svika och lura Madde. Hon var den i gruppen som nästan ville visa mest att det går att klara av saker mot alla odds.