En lat krokodiljägare är tillbaka

Mike Dundee är tillbaka. Den här gånge är det Los Angeles tur att få besök av krokodiljägaren. – Jag hade bott ett par år i Los Angeles, det är ett konstigt ställe och jag ville se honom där. Allt i Los Angeles är artificiellt, konstigt och falskt. Raka motsatsen till Mick Dundee, säger den snart 61-årige skådespelaren, manusförfattaren och producenten Paul Hogan. Han är i Sverige för att prata om filmen som återanvänder ingredienserna från ”Crocodile Dundee” (1986) och ”Crocodile Dundee II” (1988). Mick Dundee är naturligtvis med, han lever ihop med den amerikanska journalisten Sue Charlton (spelad av Hogans livskamrat Linda Kozlowski) och paret reser till USAför att australiern återigen ska konfronteras med den amerikanska kulturen, och den med honom. Men under åren som gått har de hunnit skaffa sonen Mickey, spelad av Serge Cockburn. – Men Dundee har inte förändrats, han är en gammaldags figur. Sonen gör att han låtsas vara mer ansvarstagande utan att egentligen vara det. Mick Dundee hörde egentligen inte hemma på 80-talet heller, säger Paul Hogan i en analys av sin paradfigur. 80-talssuccéerna gav honom möjligheten att göra som han ville. Det har resulterat i två filmer som passerade ganska obemärkt, ”Almost an angel” (1990) och ”Lightning Jack” (1994), där Hogan gjorde huvudrollerna till sina egna manus. – Jag gjorde en roll i ”Flipper” också, men det var mest för att de erbjöd tre månader i Bahamas och ganska lite arbete, ler Paul Hogan. Han säger att han är medveten om att ”Crocodile Dundee i Los Angeles” chanser att lyckas som föregångarna är ganska små, men att han inte bryr sig. – Jag blev chockad när ”Crocodile Dundee” slog, jag hade inte väntat mig det. Paul Hogan tycker att den första filmen präglades av det romantiska mötet mellan den australiske krokodiljägaren Dundee och den amerikanska journalisten Charlton. Den andra filmen var mer actionbetonad och i trean har turen kommit till det komiska. – Jag ville göra något som inte var för tungt. Det spelar ingen roll om man har sett de två tidigare filmerna, efter tio minuter förstår man vad det handlar om. Att filmen utspelar sig i Los Angeles är bra, alla har en bild av den staden. Det hade varit svårare att göra en ”Crocodile Dundee i Warzawa”. Omvärldens bild av Australien har präglats av den öldrickande jägaren i skinnväst och hatt och Paul Hogan har spelat in reklamfilmer för den australiska turistbyrån. Han är medveten om sin roll men tycker att det mest beror på att han var först, innan ”Crocodile Dundee”-filmerna hade omvärlden ingen egentlig bild av kontinenten. – Australierna har blivit ett sofistikerat folk. Men jag vill inte se en film om en börsmäklare som bor i Sidney och jag tror inte jag är ensam om det. Själv lever han friluftsliv med sin familj. Visserligen bor familjen Hogan-Kozlowski i ett hus i Santa Barbara, Kalifornien. Men han har en del i en ranch i Colorado och äger ett par farmer i Australien. När han inte lever cowboyliv åker han skidor och surfar. – Jag lever som om jag vore på semester jämt, men det är okej. Jag är en ganska lat människa. Paul Hogan berättar att efter succén med ”Crocodile Dundee” fick han ”alla dåliga manuskript i Hollywood” skickade till sig, men det var inget som lockade. Med åren blir det färre och färre erbjudanden att spela in filmer, men det är oroar honom inte. Han karakteriserar skådespeleri som ett hårt och trist jobb med mycket väntetid i husvagnen. – De stora filmerna är värst, de görs ju nästan bara i studio, man får inte ens åka någonstans. Jag sa att jag var lat, men så lat är jag inte. Och på den oundvikliga frågan om det blir en fjärde film om Mick Dundee ser Paul Hogan nästan förskräckt ut och svarar ”absolut inte”. Men det är klart, vem kan förutspå vad som händer om tretton år? JOHAN SJÖSTRAND/PM