En onödig uppföljare

Den första filmen kom 1988 och var regisserad av John Landis. Den rike prinsen Akeem, från den fiktiva afrikanska nationen Zamunda, reste till New York för att hitta en kvinna att gifta sig med. Han tog jobb på en hamburgerrestaurang och blev förälskad i ägarens dotter. Paret motarbetades av ägaren, eftersom han trodde att Akeem var en fattiglapp. Allt löste sig givetvis och Akeem reste hem med sin kärlek. Filmen var mycket underhållande och är en av de roligaste Eddie Murphy har gjort, inte minst eftersom den gav honom möjlighet att visa sin mångsidighet genom att spela alla de äldre män som Akeem möter på en frisersalong.

Vad som fått Murphy att tro att världen törstar efter en uppföljare drygt trettio år senare är oförståeligt. Handlingen går ut på att Akeem, som nu fått tre döttrar, enligt konstitutionen måste ha en manlig arvtagare. När han nås av ryktet att han har en son i New York, ett resultat av besöket 1988, reser han dit för att hitta denne. Sonen är ett street kid från Queens, och när denne och hans mamma kommer till Akeems rike uppstår givetvis en hel del förvecklingar.

”En prins i New York 2” är sällan rolig. Det mesta, inklusive det självskrivna besöket i nyss nämnda frisörsalong, känns som ett försök att upprepa det som var roligt för drygt tre decennier sedan. Så mycket New York blir det inte heller, det mesta av handlingen utspelas i Zamunda, och därmed försvinner chansen att skapa humor av kulturkollisioner. Roligast är ett litet skämt som de som inte sett eller inte kommer ihåg ”Ombytta roller”, en annan av John Landis regisserad Eddie Murphy-film, inte kommer att förstå.

Eddie Murphy hade några bra år med ”48 timmar”, ”Snuten i Hollywood” och ”Ombytta roller”. Han kan mer, det visade han med den underskattade och roliga ”Knubbigt regn” och han var lysande som röst-skådis i ”Mulan” och ”Shrek”. Varför hålla på med uppföljare? Nu ryktas det om en ”Snuten i Hollywood 4”. Varför?