En övertygande helhet
Gökboet av Dale Wasserman efter en bok av Ken Kesey. Regi: Göran Stangertz. I rollerna: Jörgen Düberg, Rolf Christianson, Evamaria Björk, José Castro. Helsingborgs Stadsteater. Premiär 21 september. Helsingborgs Stadsteater premiärspelade i fredags kväll Gökboet, en pjäs av Dale Wasserman efter Ken Keseys 1960-talsroman. Göran Stangertz regisserade och stod också för regi/scenbild och kostym. Efter en trevande första akt vann spelet i säkerhet och smälte samman allvar och fars till en övertygande helhet. Det var inte hårdheten och grymheten i Milos Formans film som var Stangertz huvudton genom föreställningen utan en mjukare, mer farsartat humoristisk. De intagna mentalpatienterna var inga farliga galningar, snarare en samling kuvade, oförargliga, tokstollar som rörde sig i en fantasivärld med inbillningar och tvångsföreställningar som endast gradvis skilde sig från så kallade normala människors. Några av dem hade frivilligt sökt sig till institutionen eftersom de inte klarade verklighetens krav i form av en auktoritär moder eller en fru som krävde en sexuell prestanda – som den stackars mannen Harding, spelad av Lars Wiik, inte orkade med. Gemensamt för dem alla var en upplevelse av en inre svaghet, som skilde ut dem från vanliga människor och som fört dem till en tillvaro bakom stängsel, som djur i bur. Här skyddades de av en fast auktoritet, som personifierade ordning och reglemente, nämligen syster Ratched, spelad av Evamaria Björk. Men det var ett skydd som innebar att de uppgav sin frihet och innerst inne kändes det som ett nederlag. Upprorsgnistan fanns där och den som blåste den till full låga var McMurphy som egentligen inte hörde hemma där, han var mentalt frisk. Han såg deras inre låsningar och visade i dubbel bemärkelse vägar ut ur såväl yttre som inre fängelse. Det var en kraftprestation av Jörgen Düberg i rollen som McMurphy, han visade den obändiga kraft som är rollens i möte med allt motstånd, inte bara hos syster Ratched utan också hos tveksamma kamrater som han vill väcka till ett självständigt liv. Gripande var den vänskap som uppstod mellan honom och indianen Bromden, som spelades med lugn auktoritet av Rolf Christianson. Det var Bromden som till slut fullbordade McMurphys befrielseverk, ”befriade” genom döden sin vän och genom att krossa kontrollbordet raserade han sitt och kamraternas fängelse. Han visade till slut den kraft han inte trodde sig besitta. Alla patienterna hade sina personliga särdrag och skådespelarna utvecklade ett kroppsspråk som gav ett drag av ömsinthet åt det farsartade. Man tyckte om patienterna i all deras svaghet och ofullgångenhet. Det är ju nu så att stollarna med sina tokroligheter är tacksammare att fantasifullt gestalta än de så kallade normala. Det skrattades alltså mycket på premiären och en och annan tår av rörelse fälldes nog också. Teaterchefen och regissören kan vara nöjd. Många kommer att vilja se Gökboet. HANS HOLMBERG
