Ett intensivt kammarspel
En sång för Martin. Drama, manus och regi: Bille August. I rollerna: Sven Wollter, Viveka Seldahl, Reine Brynolfsson, Linda Källgren. Längd: 1 tim 57 min. Visas på Park i Hässleholm 27-29/4. Han och hon grälar i lågmäld ton på den fridfulla restaurangen, skruvar upp en inre ”känslomässig volym samtidigt som den yttre dämpas. Han, Martin (Sven Wollter) är rasande, känner sig för- nedrad, eftersom han glömt att redan tidigare på samma kväll varit på restaurangen. Men hans ganska nyblivna fru (Viveka Seldahl) håller masken och låtsas som om de inte var där, låtsas inte om att han som hon älskar håller på att tappa minnet och hela sin identitet som musiker och tonsättare. Scenen utspelas i första halvan av Billie Augusts En sång för Martin som bygger på Ulla Isakssons Boken om E, en skakande berättelse om en älskad makes sista år som plötslig senildement, elak och jobbig i största allmänhet. I filmen kallas Martins sjukdom Alzheimers syndrom och uppstår i filmens första tredjedel, efter att det mogna kärleksparet Martin och Barbara träffats på jobbet, på konserter, och huvudlöst förälskat sig i varandra. Trots denna mogna ålder, alltså. Deras vuxna barn ser med stort ogillande på parets kärlekshistoria som, tyvärr för alla parter inklusive publiken, knappt hinner börja förrän Martin drabbas av Alzheimers sjukdom. Man skulle önska att Martin och Barbara, som båda bryter upp för sin nya kärleks skull, kunde fått lite mer tid att utveckla sin relation som snabbt manifesterar sig i äktenskap och bosättning i en mycket vacker del av Bohuslän. Men de hinner nästan inte etablera sig innan hans sjukdom blir ett ständigt hot mot deras kärlek. Det börjar med små tecken på att någonting inte fungerar i Martins sinne och utvecklar sig i nyckfulla språng framåt och bakåt. Bille August har här hamnat ljusår från hollywoodska episka filmer med gigantisk ensemble och budget. En sång för Martin är ett intensivt kammarspel för två virtuosa skådespelare, och Sven Wollter är absolut lysande som den sjuke, elake, jobbige Martin som sluter sig alltmer i sin egen, inre värld. Viveka Seldahls roll är inte alls lika tydlig i Augusts manus. Hon blir både i filmen och i förhållande till Martin en känslig spegel som iakttar katastrofen utan att kunna göra så mycket åt den. Kanske är det detta som Viveka Seldahl spelar ut; ett slags återhållen sorg och besvikelse som aldrig får ta form i varken ord eller handling? Frustration är nyckelordet för Barbara, inför sin egen maktlöshet och inför hans totala brist på förståelse för vad som egentligen pågår inom honom och mellan dem. En sång för Martin är en bra film. Tung och angelägen och just därför full av sorg. Bille Augusts regi är effektiv och samlad. Jörgen Perssons foto, som klarar befintligt ljus, skapar mjuka intensiva bilder. Det är långt från Bille Augusts genombrottsfilm Pelle Erövraren, som vann Oscars och Guldpalmen i Cannes 1988, och En sång för Martin. Men ett gemensamt drag i alla Bille Augusts filmer är utsatthet, ofta barns, och kärlek (mellan fattig far och son i Pelle, mellan två mogna människor i En sång...). Utsatthet och längtan är temat också i denna film. Wollters spel är starkt gripande och smärtsamt berörande. INGELA BROVIK
