Ett kraftfält på scenen

Al Aire. Flamencoföreställning. Dans och koreografi: Marcus Wassberg och Pilar Ogalla. Sång: Reyes Martin och Pedro Jimenez. Gitarr: Alfredo Lagos, även kompositör, och Juan Soto. Slagverk : Fredrik Gille.

Hässleholm kulturhus 5/3.

Händerna rör sig mot taket i mjuka cirklar, men klackarna smattrar som kulsprutor mot golvet. Flamenco är allvar och hängivenhet. Precisionen är exakt. Minsta rörelse är under kontroll. Men under ytan

sjuder känslorna. Marcus Wassberg började dansa professionellt redan när han var 14 år och har de senaste åren koreograferat och gjort gästspel som solist i Europa, USA och Asien. Pilar Ogalla är en av Spaniens mest kända flamencodansöser och prima bailaora i pianisten Manolo Carrascos kompani.

Tillsammans med musikerna och sångerna dansar de oss nära nog till extas i Hässleholm kulturhus. När jublet och visslingarna stiger kan de inte hålla tillbaka leendena längre.

det finns inget insmickrande över flamenco, bara allvar. Man kan förstå att den ursprungligen var de utsattas musik där de tog avstånd från allt som är förljuget och likgiltigt. Det är med en otrolig självsäkerhet och integritet som musiker, sångare och dansare intar scenen i Röda salongen. Det finns inga kompromisser. Det finns ingen förenkling. Detta är livet.

Det är kraftfullt, stiligt och koncentrerat. Gitarrerna vibrerar, sången har samma vemod som portugisisk fado, Marcus Wassberg och Pilar Ogalla ser på varandra, närmar sig varandra, vänder på klacken, närmar sig igen. Det uppstår ett kraftfält på scenen som blir allt mer intensivt, mer inåtvänt än riktat mot publiken, men i takt med att intensiteten ökar dras vi in i virveln.

det brukar talas om passion och stora känslor i samband med flamenco, men det visas inte i överdrivna höftgungningar eller vida steg. Tvärtom är rörelserna minimala, men exakta. Bara rynkan mellan ögonen i Pilar Ogallas panna och de mjuka händerna berättar något om känslorna. Marcus Wassberg låter armarna svepa som vingar, men under fötterna blixtrar det innan han avslutar just denna session med fyra mjuka

piruetter. Överraskande nog visar sig sångerskan Reyes Martin också vara dansös, men framför allt har hon den mjukaste mjuka stämma med smärtan bara lite längre ned i strupen. Vackert och smärtsamt, liksom musiken.

Alfredo Lagos, Juan Soto och Fredrik Gille har känsla och precision ner i minsta ackord. De ger oss en blodsdroppe av livet.

I kön till garderoben smattrar publiken med nummerbrickorna mot disken i flamencotakt.

INGELA RUTBERG