Annons

Ett livsöde bakom granndörren

En 14-åring knivkastare och bländande skönhet som hamnade i Stockholms innekrestar. Som blev uteliggare, och vid 70 års ålder Kristianstadsdramatikern Gertrud Larssons granne. Nu är hon även radiodokumentär. På lördagen sänds Larssons debut "Svarta Carina" i Sveriges Radio P1.
Nöje • Publicerad 29 januari 2009
"Svarta Carina". Fotot på Carina är det enda från 70-talet som finns kvar och står ovanpå tv:n hos huvudpersonen i Gertrud Larssons radiodokumentär. Bild: Privat
"Svarta Carina". Fotot på Carina är det enda från 70-talet som finns kvar och står ovanpå tv:n hos huvudpersonen i Gertrud Larssons radiodokumentär. Bild: PrivatFoto: 
Kristianstadsdramatikern Gertrud Larsson drivs av ilska och nyfikenhet. Hennes produktioner är alltid en påtaglig samhällskommentar. Bild:
Kristianstadsdramatikern Gertrud Larsson drivs av ilska och nyfikenhet. Hennes produktioner är alltid en påtaglig samhällskommentar. Bild:Foto: 

Jämtländskan Carina rymde hemifrån till en cirkus som 14-åring och blev knivkastare. Tio år senare umgås hon med Stockholms innekretsar. Femton år senare är hon uteliggare med kniven i stöveln. Nu fyller hon 71 år och är Gertrud Larssons granne på söder i Stockholm. Den här gången med kniven bakom dörren.

Berättelsen om Svarta Carinas livsöde är radiodokumentärdebuten för Kristianstadsdramatikern. Med egna ord, oftast från vardagsrumssoffan och avbrutet av hemtjänstens nattliga besök, möts de båda grannarna över litervis med kaffe.

Annons

- Carina har lyssnat på dokumentären och är jättenöjd, berättar Gertrud Larsson som just nu är mitt uppe i regiarbetet med sin egna pjäs "Asylshopping" som har premiär på Teater Scenario i Stockholm, där hon också är konstnärlig ledare, den 13 mars.

När förstod du att du skulle göra hennes livsöde till en radiodokumentär?

- Inte direkt. Jag fick springa till apoteket och köpa cigaretter åt henne en gång, och som gentjänst ville jag öva mig på att intervjua. Jag gick på Dramatiska Institutet då och visste inte vad jag skulle göra med det inspelade materialet. Både min lärare och min sambo som är dokumentärfilmare pushade mig att göra en dokumentär. Från början var hon bara min granne, berättar Gertrud Larsson. Efter hand som hon lärde känna Carina har de kommit allt närmare varandra.

- "Hon är en kvinna som har levt ett hårt liv". Men som ändå är nöjd med sitt liv. Hon har varit med om så många grejer som vem som helst skulle bli bitter över, många av dem hon umgåtts med har dukat under. Hon är en överlevare.

Vad har radiodokumentären gett dig?

- Förutom en vän så har jag lärt mig mycket om livet. Det är en helt ny värld som har öppnat sig. Hon är bara fem år äldre än mina föräldrar och ändå är det så olika erfarenheter. Det har fått mig att tänka på hur man lever sitt liv, och på åldrandet.

Gertrud Larsson berättar hur hon har inspirerats av Susanne Björkmans dokumentärer, "Svarta Carina" innehåller också flera olika scener, den tar med lyssnaren inte bara i berättelsen utan i rummet där den uttalas, och skildrar vad som händer där och då.

Det finns en hjärtskärande scen, där du gjort födelsedagstårta, tänt ljus, går in till Carina och sjunger "Ja må hon leva" men får inget svar.

- Ja. Visst tror man att hon är död!

Hur är det med Carina i dag?

Annons

- Hon är still going strong kan jag tala om.

- Hon tyckte det var kul att göra dokumentären och är väldigt bra på att berätta. Hon är liksom direkt i situationen - en bra huvudperson. Det är ganska tunga saker "Svarta Carina" har varit med om. Det är ett stort ansvar att förvalta ett sådant livsöde.

- Väldigt stort, och det tänker man på hela tiden. Etiskt så kan det bli svårt, man vill inte exploatera en människas liv. Men det är gjort med kärlek och värme, jag tycker ju om Carina. Det är klart man försöker framställa någon till dennes fördel, samtidigt får hon ett utbrott på hemtjänsten mitt under inspelningen så det är inte alltid helt smickrande. Det är ganska osminkat.

- Och hon ville själv vara med, Carinas motiv var att berätta hur det kan gå - om man super.

Carinas egen ord och de båda grannarnas möte ackompanjeras av artistens Anita Lindbloms verk. Inte bara för att de två skönheterna var jämngamla och hade samma mörka röst. De har även träffats i Stockholms utesväng på 70-talet och Gertrud Larsson såg paralleller i deras livsöden, med Lindbloms tillfälliga utfattiga tillvaro i en källare med en massa katter i Frankrike.

- Jag är en Anita Lindblom-nörd och fick äntligen användning för mina gamla vinylskivor. Men det blir inte "Sånt är livet". I stället fastnade jag för "One hell of a woman".

Lisa Appelqvist
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons