Får publiken att hoppa till

”Det hemsökta huset” är en av de flitigast förekommande spelplatserna i skräckfilm. Ni vet, det unga (eller för all del ibland äldre) paret som flyttar in i sitt drömhem utan att veta om att förskräckliga saker har hänt där tidigare, att en liten pojke försvann spårlöst.

Det nyinflyttade paret börjar snart höra mystiska ljud, inte minst från vinden, men vägrar i det längsta att tro att något övernaturligt finns där. När de äntligen inser allvaret är det (nästan) för sent.

I svenska ”Andra sidan” flyttar änklingen Fredrik med sin son Lucas och nya sambon Shirin in i ett parhus ute på landet. Andra delen av parhuset står tomt och mörkt och självfallet är det någonting mystiskt med det. Lucas börjar tala om en ny vän som han konverserar med genom väggen. Shirin, som är hemma på dagarna, börjar ana oråd, medan Fredrik misstror henne och beskyller henne för att vara hysterisk.

Nå, mer ska inte sägas, förutom att regissörerna Tord Danielsson och Oskar Mellander har sett sina skräckfilmer genom åren och tagit intryck av och använt influenser och klichéer på rätt sätt. Visst finns det vinkar till såväl ”Sjätte sinnet” och ”The shining” som en snabb bild som påminner om en scen ur director´s cut-versionen av ”Exorcisten”, men det innebär inte att Danielsson och Melander härmas.

De kan och gillar genren och de har prickat in några "jump scares" som tar även den mest blaserade skräckfilmstittaren med viss överraskning. Vi är inte vana vid svenska skräckfilmer, allra minst i ”hemsökta huset”-genren. Där fungerar ”Andra sidan” väl.

”Andra sidan” är en lågbudgetproduktion, miljöerna är få och det är få skådespelare på rollistan. Men det behövs inte mer. De som har de största rollerna är Dilan Gwyn som Shirin och Eddie Eriksson Deminguez som Lucas. De har ett fint samspel, inte minst när allt i slutet börjar gå illa och det är en fråga om sekunder ifall rollfigurerna ska överleva.