Fartfyllt och polerat

Singeln "Talk" är den perfekta popkaramellen – om man råkar gilla blinkningar tillbaka till den mer pastellfärgade delen av synt-80-talet. Högt tempo, ett känsloläge som kränger mellan eufori och melankoli, men som aldrig blir farligt på allvar och så Alex Trimbles röst som på egen hand kastar lyssnaren cirka fyra decennier tillbaka i tiden.

Bättre än så blir det inte på Two Door Cinema Clubs fjärde album "False alarm". Det nordirländska bandet, som debuterade på trendiga Kitsuné Records för nio år sedan, har visserligen skapat en egen nisch i musikvärlden – men har också svårt att ta sig ur den. Allt de gör är fartfyllt, snyggt, polerat och ironiskt rätt, men fortfarande en smula för lättuggat för att riktigt fästa.

Lite mer allvar, lite färre retroinfluenser och ett mer sparsamt utnyttjande av den där extremt studsiga rytmsektionen och Two Door Cinema Club skulle vara hemma på riktigt.