Filmrecension: Blodtörstigaste Rovdjuret hittills

"Predator"-serien är en samling älskvärda (om än ojämna) rullar som alltid lyckas vara underhållande. Konceptet med de utomjordiska jägarna som älskar att samla på mänskliga ryggrader som troféer har komplicerats till onödiga nivåer. Som när en samling elitsoldater samlades på en främmande planet för jakt i en inhägnad i "Predators" (2010). Ibland har tonen slagit över från skräck till splatterkomedi, som i nytändningen "The Predator" (2018).

"Prequel"-varianten "Prey" på Disney+ går tillbaka till ambitionerna hos originalfilmen från 1987 och utnyttjar människans avskalade kamp mot naturen för att skapa en skräckfylld atmosfär. "10 Cloverfield lane"-regissören Dan Trachtenberg har snickrat ihop den läskigaste installationen hittills och använt ett smart grepp genom att förflytta handlingen till tidigt 1700-tal i vad som skulle bli USA.

I centrum för handlingen står den unga jägarflickan Naru från comanche-folket. Hon försöker hitta ett lämpligt djur att döda för att anses värdig. Men efter ett blodigt möte med en pumahona hamnar hon lägst ned i hackordningen igen, ständigt assisterad av sin bror.

Men snart dyker Rovdjuret upp på sin allra första jaktsafari på Jorden. Naru blir vittne till hur den spöar skiten ur en björn, innan hon själv måste fajtas mot den närmast oövervinnerliga varelsen med primitiva vapen som pilbåge och yxa. Rovdjuret är större och mer skräckinjagande än i någon annan film, men vad Naru saknar i eldkraft kompenseras så småningom med innovation och list.

Amber Midthunder (som själv härstammar från comanche-folket) är exemplarisk i huvudrollen och skänker en välbehövlig sårbarhet till filmserien som varit relativt marinerad i testosteron sedan Arnold Schwarzenegger spelade rovdjurets påtänkta byte på 80-talet. "Prey" är snarare som en rejäl kick av adrenalin. (TT)

Kristoffer Viita