Filmrecension: Mästerlig förklaring till en tragedi
"Nitram"
Premiär: 5 augusti 2022
I rollerna: Caleb Landry Jones, Judy Davis, Anthony LaPaglia med flera
Regi: Justin Kurzel
Speltid: 1 timme 52 minuter
Åldersgräns: 15 år
En vårdag 1996 packar den 28-årige australiern Martin Bryant ned vapen i en väska och beger sig till Seascape, ett bed and breakfast beläget alldeles intill havet i Tasmanien. Bryants familj hade tidigare velat köpa verksamheten, men ett annat par vann budgivningen. Martin Bryant är övertygad om att det var det som ledde till pappans depression och efterföljande självmord, och han skjuter värdparet.
Därefter beger han sig till ett historiskt minnesmärke och turistmål i det lilla samhället Port Arthur, där han skjuter ihjäl ytterligare 33 människor och skadar 23. Massakern är den värsta i Australiens historia och skapade både ett nationellt trauma och skärpta vapenlagar.
"Nitram", vars titel syftar på hur massmördarens namn uttalas baklänges, är en både hyllad och kritiserad film. Kritikerna menar att Justin Kurzel inte i tillräcklig utsträckning fördömer gärningsmannen, men faktum är att det är just där en stor del av "Nitrams" styrka ligger. Att våga ställa frågor som inte har entydiga svar och att försöka förklara den enorma komplexitet som kan ligga bakom en massiv tragedi leder i det här fallet till något mästerligt.
Det mästerliga ligger också i Caleb Landry Jones prestation. Hans porträtt av den plågade, utstötte och dysfunktionelle Martin Bryant gav honom pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes tidigare i år och ett annat val hade varit vansinne. Med få ord lyckas han göra gärningsmannen till människa som genererar motstridiga känslor hos betraktaren: ett fruktansvärt obehag och frustration men också något slags förståelse och empati.
Även Judy Davis är otrolig som huvudpersonens mamma, på ytan behärskad men på insidan full av undertryckt sorg och vanmakt. Anthony LaPaglias roll som den plågade och timide fadern är också en ren uppvisning i gestaltning av ångest, hjälplöshet och kärlek.
Det nära och dokumentära fotot framkallar nästan klaustrofobi – det går inte att värja sig från smärtan och utsattheten, kameran tvingar dig att uppleva den i stället för att beskåda den.
Att själva massakern i slutändan aldrig skildras får också ett syfte i sig. "Nitram" är egentligen inte en film om den. Den är ett försök att förstå vad som ledde fram till den, utan att någonsin ursäkta förklaringen. (TT)
Sara Haldert
