Folkhemmet på väg utför
Familjehemligheter. Svenskt drama i regi av Kjell-Åke Andersson. Manus: Håkan Lindhé. I rollerna: Rolf Lassgård, Maria Lundqvist. Erik Johansson, Emma Engström, Linus Nord, Sissela Kyle, Jennie Harrison. Längd: 1 tim 43 min. Tillåten från 11 år. Visas på Kosmorama i Kristianstad.
En småstad i Sverige hösten 1978. Ett år före Moodyssons Tillsammans utspelas Kjell-Åke Anderssons Familjehemligheter, men ljusår från det stökiga kollektivet med politiska affischer på väggarna. Här är det snyggt och välstädat med typisk 1970-talsdesign: Tapeter med medaljongmönster och heltäckningsmattor som slående metafor för allt annat som packas in för att man inte skall se vad som finns under – i denna på ytan så lyckade familj.
Björn Borg är nationens hjälte som tennisstjärna och kärnkraften diskuteras framför tv:n där man även kan se den nyaste skandalen – engelsk punkmusik med sin image av ingen framtid. Någonting som skulle kunna störa denna välartade medelklassfamilj där pappan, spelad av Rolf Lassgård, jobbar som planeringschef på en toalettpappersfabrik och mamman, spelad av Maria Lundqvist, är sjuksköterskan med egen bil som kör hem till patienterna.
pappa bosse är alltid glad, nästan störande glad. Mamma Mona är mer tillbakalutad, egentligen missnöjd med sin snälle man och inte alltid närvarande för deras barn, varav två i tonåren. Sextonårige Ola är fågelskådare och kompis med snyggaste killen i stan, hans syster Katta blir kär i kompisen och åskådaren till allt som händer är yngste sonen, Morgan tolv år.
Monas missnöje exploderar då en ungdomskärlek dyker upp i stan. Hon börjar ljuga om patientbesök för att istället träffa sin förbjudna kärlek. Bosse fattar men vill inte. Istället ljuger han om det hus han själv byggt, och symboliskt nog håller på att rämna, samtidigt som lögnerna växer över taket i familjen.
1970-talet är exakt återskapat. De trånga kläderna, de snipiga kragarna, de flaxiga kjolarna och de gigantiska glasögonen som täcker halva ansiktet. Med denna design återskapas också den tidens tro på den lyckliga kärnfamiljen, på idyllen i det svenska folkhem som ännu existerade. Innan den offentliga sektorn so Mona jobbar i blir nidbilden ”den ofantliga sektorn” och folkhemmets ideal börjar säljas ut. Här finns ännu en idyll att spräcka.
Det är därför filmen blir så smärtsamt berörande, så stark i sin totala bild av en tidsanda i oskuldsfull idyll, samtidigt som den nya tiden (punk, fri sex) är på ingående. En av de starkaste scenerna kan påminna om Ang Lees The Ice Storm där en scen om tidens sexfixering yttrar sig i ett partnerbyte på fest. Här är det offentlig sex, då oskulden Katta måste ha sex offentligt med killen hon är kär i, det vill säga var kär i tills han förnedrar henne.
efter detta skulle vad som helst kunna hända. Men Kjell-Åke Andersson är inte lika melodramatisk som Ang Lee utan håller sin katastrof på ett mer melankoliskt, mänskligt plan som tilltalar mig. Hans regi skapar saklighet, trovärdighet in i minsta detalj, och alla skådespelare är lysande, inte minst Lassgård som fumlige Bosse. Men filmens små och stora katastrofer ses genom barnens ögon, och de tre unga skådespelarna är imponerande, särskilt Emma Engström som Katta. Och Maria Lundqvists Mona, distanserad från sin egen familj, bär på en gåta.
1970-talet blir i Kjell-Åke Anderssons film både en fallstudie över en naiv tidsanda, ett surrealistiskt porträtt av folkhemmet på väg utför, och en passionerad film om kärlek och besvikelse.
INGELA BROVIK
