Förträffligt men stumt

Vem kan motstå en italiensk opera i utpräglad bel canto-stil, exekverad av en rad sångskickliga solister med hyfsad koll på tekniken i melodiernas virtuosa utsmyckningar? Inga verkliga operafantaster, i alla fall. Hur som helst gick regionens operaälskare man ur huse på självaste påskafton för att njuta av Malmö Operas och Marianne Mörcks uppsättning av bel canto-operornas gudfader Vincenzo Bellinis älskade "La Sonnambula", Sömngångerskan, på Storan i Malmö.

Den även med lyriska operors mått mätt magra handlingen - hur sömngångerskan Amina (Kristina Hansson) en natt omedvetet råkar hamna i Rodolfos (Kristjan Mõisnik) sovrum, och som därmed äventyrar det planerade bröllopet med Elvino (César Augusto Gutiérrez) - fungerar snarare som enklast möjliga förevändning för att fylla scenerna med Bellinis vackra melodiska slingor och hisnande koloraturer.

Föreställningen på Storans väldiga scen har också sett till att omge sig med de bästa av förutsättningar: Marianne Mörcks plastiska regi, Abelardo Gonzalez storslagna och vackert stiliserade scenbilder, Thorsten Dahns som vanligt läckra ljusdesign, Camilla Thulins diskret eleganta kostymer och världsdirigenten Arnold Östman vid pulten.

Det svåra titelpartiet har periodvis varit glansrollen framför alla andra för världens stora soprandivor, och även om Kristina Hansson förvisso inte är någon Maria Callas eller Joan Sutherland, utför hon sina solopartier med den äran, och inte minst andra aktens krävande sömngångararia.

Hennes moatjé, Gutiérrez Elvino, är inte heller någon Jussi Björling eller Jean-Pierre Furlan, men har en välljudande bel canto-stämma som emellertid ännu saknar den där riktigt sonora klangen.

Men trots alla förträffliga betingelser, trots den visuella prakten och musikaliska örongodiset, trots den orkestrala pondusen och körpartiernas mäktiga harmonier, känns föreställningen märkligt stum och utan verklig glöd. En oändligt vacker och elegant yta, men utan dynamik och utan den nödvändiga rörliga kraft som kan förena det sköna med det sant genomgripande.

Martin Lagerholm