Franskt som inte berör
Chansons Francaises. Regi: Rolf Lydahl och Eva Gröndahl. Produktion: Riksteatern och Teater Västmanland. Medverkande: Rolf Lydahl, Bjarne Löwdin, Emma Algell/Frida Algell och Per Arne Rühling.
Hässleholm kulturhus, 29/1. Turnépremiär.
Det råder en viss förvirring innan alla åskådare hittat sina platser inför föreställningen Chansons Francaises. Anledning: det finns inga radan-givelser på biljetterna så folk får hitta sin sittplats genom att söka efter numren på stolarna.
Chansons Francaises handlar om en nattlig sökare som är på jakt efter den tid och kärlek som flytt. En kärleksskadad man vandrar i nattens Paris och han slits mellan längtan efter kärlek och en längtan att komma bort från allt elände. Hela tiden är han omgiven av underbara chansoner av bland annat Jacques Brel, Edith Piaf och Barbara. Chansoner som fått svenska texter av till exempel Rikard Wolff, Anna-Lena Brundin och Lars Forsell.
nattrafik hörs på avstånd och en brunn porlar svagt i natten. In på det franska torget träder en man, han har en cigarett i mungipan och han stannar ett ögonblick i månskenet. Så börjar Chansons Francaises. En fantastisk inledning, men tyvärr är detta inte en signifikativ bild av föreställningen i sin helhet.
Resten av första akten känns ganska oengagerad och det verkar nästan som om skådespelarna inte är intresserade. Det är möjligt att det beror på premiärnerver, men kontentan är att skådespelarna inte lyckas hitta fram till publiken under hela första akten.
Jag tycker att skådespelandet märks lite väl tydligt och någon borde tala om att man som sångare bör finna en lämpligare plats att placera händerna. Något som regissören får ta på sitt samvete.
Dessutom har jag svårt att förstå varför Bjarne Löwdin ska sitta på scen låtsas spela piano på flera låtar.
Jämfört med första akten är den andra avdelningen mycket bättre. Kanske drack skådespelarna var sin Red Bull i pausen för helt plötsligt fanns det en helt annan energi i föreställningen. Viljan som saknades i första akten har bytts ut mot en hand som söker kontakt med publiken.
en publik som dock inte verkar beredd på detta och responsen blir därför ganska sval. Men det är ändå denna avdelning som gör att föreställningen håller sig över vattenytan.
Det sägs att föreställningen gick för fulla hus på Teater Västmanland för ett tag sedan. Det har jag svårt att förstå. Kanske är det så att ensemblen slet ut sitt engagemang då och borde låtit pjäsen vila i frid.
ROGER BING
