Fullfjädrad solist

Det var inte planerat att solokarriären skulle komma just nu. Men när personliga omständigheter gjorde att Wilmer X lades på is för ett par år sedan, var det dags att ta ett snabbt beslut. De andra hade jobb vid sidan av musiken, men inte Nisse Hellberg.

- Jag har inget att falla tillbaka på. Så när Wilmer stannade av, kände jag att jag måste göra en soloskiva. Sen gick allting väldigt snabbt. Och det är nästan då jag trivs som bäst, när jag får en ordentlig spark i ändan.

Hellberg dammade av sitt mångåriga intresse för rockabilly, och skaffade ett band med ståbas. Ett lyckat drag, skulle det visa sig. För ''Snackbar Blues," Hellbergs tredje soloplatta i karriären, har sålt guld. Och uppföljaren ''En tiger i Tanken", som kom i höstas, är på god väg åt samma håll. I förra veckan var det turnépremiär på Tingvalla i Tomelilla, ovanligt nog några månader efter att skivan landade i skivdiskarna.

- Jag hade redan varit ute och spelat hela hösten, våren och sommaren. Att då sticka ut direkt igen efter skivsläppet hade varit ansträngande för mig, milt sagt. Och jag tror det var bra att vänta lite, för det gäller att bygga upp ett sug för spelningar, både för publiken och för sig själv. Medan Hellbergs karriär rullar på fortsätter Wilmer X, som i år firar 30 år som band, att ligga på is.

- Bandet firar officiellt 30 år i april. Vi kommer inte att smyga med det, men det blir ett firande i all tysthet. Jag måste göra en fullsatsning på solokarriären om det ska vara lönt. Och de jag har talat med i bandet har full förståelse för att jag måste köra på när det går bra.

Därför är framtiden för Wilmer X oklar, även i ett längre perspektiv.

- Det är möjligt att Wilmer X har runnit ut i sanden. Men samtidigt nackar man inte en sådan institution i första taget. Och jag känner ingen press att ge något definitivt besked just nu, säger Hellberg.

För honom har solokarriären också inneburit att han hamnar ännu mer i förgrunden än under Wilmeråren. En utveckling som växt fram stegvis.

- Jag är ganska blyg från början, och har tvingats att ta för mig. Det är ganska roligt att se pressbilder från de tidiga Wilmer-åren. Då stod jag ibland absurt långt bak. Sen har jag stegvis pressats fram till den position jag har haft på senare år, där det är jag som är ansiktet. Men att hamna i förgrunden har också inneburit mer jobb.

- Det jag har trivts sämre med i Wilmer X på senare år, är att jag har fått göra det mesta av arbetet. Det är alltid mig som skivbolaget ringer, och det är jag som suttit kvar och jobbat i studion efter att de andra lagt sina instrument. Som solo känns det som att jag gör ungefär samma arbete, men får mycket mer ut av det. Så när jag säger att det är något som är roligare just nu, pekar det väl på att det var något som inte var lika roligt tidigare.

Men ibland önskar han trots allt han skulle kunna ta ett par steg tillbaka.

- Jag när en hemlig dröm om att stå lite mer i skymundan, bara kompa, och låta någon annan fronta. Fast eftersom jag alltid hamnar längst fram, är det kanske där jag vill vara, undermedvetet.

Emil Sandgren