Hiphopkulturens litterära intåg
Från hiphop till poesi. För Daniel Boyacioglu var steget inte långt. - När de töntiga kärleksdikterna, som jag bara vågade visa för mamma, gick ihop med de tuffa hiphoptexterna, blev min poesi rytmisk och min hiphop poetisk. I höst drar han ut på Sverigeturné. Samtidigt kommer den första diktsamlingen. På scen läser Daniel Boyacioglu rytmiska dikter till pulserande hiphopbeats. Han blandar friskt bland musikaliska referenser, svensk populärkultur och livet i förorten. Publiken jublar och recensenterna hyllar honom. Daniel Boyacioglu är ingen vanlig tjugoåring. Han har vunnit Poetry Slam två år i rad. Stått på Riksteaterns scen. Läst sin poesi för festivalpublik i Arvika och Hultsfred. Fått Lasse Lindroth-stipendiet 2001. I höst ger han sig ut i Sverige med spoken word-föreställningen Ät kött och demonstrera mera. Och så kommer diktsamlingen ”I stället för hiphop” på Tidens förlag. Ändå vill han inte riktigt ta åt sig all positiv kritik. Att han blir kallad geni och underbarn. - Vad alla säger som är bra, det för mig inte framåt. Varje ny dag har jag nya saker att bevisa. Jag är aldrig bättre än den senaste dikten jag har skrivit eller den senaste föreställningen jag har gjort, förklarar han. Han berättar en episod från sommarens förställning på Stockholms Stadsteaters utomhusscen: - Det var en tant, eller kärring egentligen, som kom fram efter premiären och sa ”de första två minuterna kände jag att herregud, vart har jag kommit? Jag måste härifrån! Men sedan blev jag frälst”. Det var skitkul att hon först hatade det och sedan älskade det. Så länge det finns någon kvar att frälsa där ute kan Daniel Boyacioglu hitta den rätta drivkraften. I dag är han poet på heltid. Bäst skriver han i sängen på natten. - När alla gått och lagt sig och bilarna slutat köra. Då samlas allt det jag skrivit under dagen, på tunnelbanan och överallt, till texter, säger han. Rötterna finns i hiphopen. Det är den Daniel Boyacioglu har haft med sig sedan barnsben. Det var på hiphopscenen han skaffade sig scenvanan och det var hiphoptexter han först skrev. Musiken hör han i bakhuvudet hela tiden. - Men först och främst ska orden kunna stå på egna ben. Sedan när jag lägger till musiken ska den bara förgylla. Den är där för att hjälpa, inte stjälpa, säger han. Han berättar om tre av sina stora förebilder. Först den amerikanske poeten Gil Scott Heron: - Han är en riktig jävla poet. De skrev om mig i en recension i Svenskan att ”han kan ta livets komplexa prylar och ta ner det på en vardaglig nivå utan att det blir pretentiöst eller banalt”. Det kan han. Rapparen Talib Kweli: - Talib Kweli är den grymmaste av rapparna. Han är min största husgud. Och så Cornelis Vreeswijk: - Det är vår egen rappare. Han sjunger som ingen annan, och tar du bort rösten så är det ändå grymmare än allt annat. Det är världsklass. Daniel Boyacioglu har syrianska föräldrar, men är född i Sverige och uppvuxen i Stockholmsförorten Norsborg. Ofta blir han kallad betongpoet. - Jag gillar inte när de ska hålla på och sätta namn på saker. Kalla det betongpoesi eller kalla mig förortspoet. Jag tycker att poesi räcker. För vad är och vad är inte poesi? Men platsen och bakgrunden är viktig. - Det har jag kvar från hiphopen, tror jag. Där är det så att man representerar den plats man kommer ifrån, vare sig det är Lidingö eller Norra Botkyrka. Man kan inte veta varifrån man är på väg om man inte vet varifrån man kommer, säger han. CAMILLA ADOLFSSON TT SPEKTRA
