Holst är sin egen Wilmer

Holst, Stora Torg 7 juli. Thomas Poppe med band, Harry"s Bar, 7 juli.

Tivoliparken, en julikväll för två år sedan. 5000 Kristianstadsbor gör vågen för Wilmer X. Söndag kväll, juli 2002 – Holst på Stora Torg. Festivalbesökare flanerar, något hundratal tar en pilsner och en bit mat. Samma stad, skilda världar. Kan inte vara lätt att hantera situationen, men Thomas Holst, basman i Wilmer X, gör ett artigt försök. Bygger en 45-minutersshow – trots ett publikt markerat ointresse – och gör det bra.

Holst, som en gång lämnade Wilmer för att senare återvända, får åtminstone spela sina egna låtar. Wilmer X under Nisse Hellbergs ledning handlar om Hellberg, men sett till de plattor som på senare tid levererats av chefen själv, av Pelle Ossler och av Thomas Holst är det den sistnämnde som låter mest Wilmer. Betänk att den här killen en gång skrev Vem är den flickan? (inofficiellt framröstad som en av Wilmers främsta) och inse att delad konstnärlig ledning förmodligen aldrig skulle fungera.

Liksom Hellberg verkar Holst formad av Ramones, Bolan och Mott. Av poppunk och 70-tals-glam. Vad man nu också får veta är att han aldrig riktigt kommer runt Ted Gärdestad (!), även om versionen av Fånga en ängel känns aningen tungfotad. Annars ägnar Holst sig helt åt aktuella plattan Härmapa (säger att han glömt bort låtarna från solodebuten Epatraktorland) och lyckas åtminstone övertyga en och annan om att detta är ett album som pryder sin plats i hyllan.

Kärleksprinsen, Det bästa kommer sen, 1963 och titelspåret är fullblodsrock att ta till hjärtat i väntan på Wilmers återkomst.

Kvällens andre Thomas, med efternamnet Poppe, har en sorts releaseparty på Harry's Bar. Inte så mycket folk här heller, men miljön ger bättre förutsättningar. Poppe (som också gjorde en spelning på Tivolirock i lördags) talar om barndomsminnen, om att riva murar, trotsa ensamheten och våga ta av de där maskerna som döljer vilka vi egentligen är. Det bor en poet i Thomas Poppe, en man som är på väg att kliva ut ur skuggorna efter pappa Nils, den legendariske.

Musikaliskt är han möjligen kommersiellt hopplös. Gör sin svenska variant av Jackson Browne, det vill säga vilsam västkustrock som sålde stort för 20 år sedan. Basse Wickman har lekt med samma formel här hemma, utan att få något större gensvar.

Kanske kommer Thomas Poppe en bit längre. Kanske finns publiken som tar emot hans melankoli. Första plattan, Den jag är, är ett gediget hantverk som i levande tappning får just mer liv. Kanterna blir lite vassare och den alldeles förträfflige slidegitarristen Patrik Ohlsson får precis så mycket svängrum han förtjänar. Lika fria tyglar på Södra Kasern i höst och Ohlsson lyfter Glenn Wish till nästa platå.

ANDERS MÅRTENSSON