Hoppets och glädjens musik

Etta Cameron och Österlen Gospel, Konserthuset, Kristianstad 16/9.”Hallelujah! Hallelujah!” Det både syns, hörs och känns. Det är rullande, gungande och väldigt mycket liv. Det är Etta Cameron och Österlen Gospel. Och det ser ut som en del har väldigt ont, men egentligen är det mest fråga om ett smärtsamt uttryck i samband med sången. Framför allt är det, som det ska vara i bra gospel, mycket lust att just uttrycka något. För här är det ingen tvekan – musiken och sången har ett budskap. Eller som Etta Cameron uttryckte det när hon kom ner i salongen för att komma oss riktigt nära: – I´ve got to come down from this stage, to come closer to you, and share some love. Då blir det så uppenbart att det här måhända är repeterat ett par dagar, men knappast samkört och intrimmat med vanliga mått mätt. Här är det en grupp människor, några musiker, en härlig kör och en solist som växer tillsammans i ögonblicket. Etta Cameron har både närvaro, engagemang och glädje. Hon har dessutom fullständig kontroll över det som händer. Hon är både full av blues och en mycket professionell artist när hon med underbar självklarhet för oss vidare. I det ögonblicket, med Etta Cameron och Österlen Gospel i full fart, blir det så uppenbart och förmånligt, ett stort privilegium att bo i Kristianstadsregionen. Det är helt enkelt underbart att så ofta få ta del av så stor och så god musik. Vi behöver inte åka till Malmö, Köpenhamn eller Stockholm för att bli serverade den bästa musiken. Sedan kvittar det nästan vilken genre vi är lockade av. Och Etta Cameron gör stunden till något mer. Hon bryter koncepten, överenskommelsen och arrangemangen. Hon improviserar och tar vara på ögonblickets ingivelse, på det som känslorna säger och menar – kanske något vi borde ta intryck av och göra lite mer. Så blir det nästan lite blues. Vi sitter och njuter, börjar applådera när ”Unclouded day” – om att himmelriket, där allt är gott, väntar oss, tonar ut. Men den verkade bara vara slut. För Etta Cameron kan inte hålla igen. Det blir till en blues, fast inte en sorglig, beklagande utan en hoppets och framtidstrons blues. Med de känslorna nära blir det lite lättare när händelserna i New York tas upp och besjungs med ”Someone needs you, Lord. Someone’s crying, Lord”. I sammanhanget går tankarna inte bara till de drabbade där, utan också till alla andra som lider i onödan i världen. Och då blir det så tydligt att vi kanske borde bry oss lite till, lite mer. Kanske inse att den gyllene regeln, om att vara mot andra som vi själva vill bli behandlade, faktiskt fungerar om vi bara vågar tro på det. Så kanske borde vi lära oss att försöka igen. En gång till. När hyllningen till offren tonar ut, dämpar Etta våra applåder och säger: ”No, no. Leave it there”. Vilket också är inledningsorden på sången med samma namn. Det är en övergång och en bro som skulle kunna vara planerad. Men den är troligtvis bara rätt och tagen ur det så känslosamma ögonblicket. Men längre än så går vi inte. För trots Etta Camerons inbjudningar blir det inga spontana Amen från publiken. Och inte heller någon som vittnar eller dansar spontant i bänkraderna, vilket Etta säkert skulle älskat. Men det är också en konstlad situation med gospel i ett konserthus. För gospel är trots allt musik mer för att delta i än att bara lyssna till. Så ett tips blir väl att för nästa gospelframträdande kolla upp om Östermalmskyrkan är ledig. Där skulle vi säkert slappnat av mer, vågat släppa loss och kunnat göra Etta Cameron och Österlen Gospels engagemang bättre rättvisa. Därför blir det mycket mer en konsert än ett gospelmöte. Men så är vi också i Kristianstad, Sverige. Inte någonstans i Mississippi, USA. Ändå är det starkt och nära. Kanske så starkt och nära som vi kan och vågar när vi alla förenas i ”We shall overcome” eller ”Let it shine”, då alla står upp sjunger med: ”Everywhere i go, i’m gonna let it shine. Let it shine. Let it shine.” – Amen! Amen! Amen! sjunger Etta Så om vi då började i smärta landar vi gemensamt i glädje. Och då behövs det inte fler ord för att berätta att Österlen Gospels ambition att sprida hoppets evangelium lyckas väldigt väl. Speciellt när Etta Cameron bygger broar mellan allt och alla. BRONSON B. MÅNSSON