I en högre sfär med Soundtrack
The Soundtrack of Our Lives, Silverbullit, Mustasch, Fattaru med flera. Sommarfestival Blå i Hässleholm 17 augusti. Planetens bästa band. Det är så det känns. The Soundtrack of Our Lives har övat duktigt hela sommaren. Festivaler, konserter och en lyckad Kalasturné har avverkats. Tänk vilket slit. Allt för att ge publiken i Hässleholm en fulländad upplevelse. Sista spelningen för säsongen. Med stor säkerhet en av de bästa. Det är en perfekt augustikväll. Antydan till dimma. Lampor i träden. Karlavagnen klart lysande från himlataket. På scen står sex glada göteborgare. En laddad rockmaskin av sällan skådat slag. Redan halvvägs in i öppningslåten Infra Riot förlöser sångaren Ebbot Lundberg och hans flinka mannar insikter om musikens verkliga kraft. Den som ständigt jagas av världens alla musikidioter, men allt för sällan visar sitt rätta ansikte. Soundtrack trollar med toner. Skapar pur rockmagi. En klyscha, javisst. Men också det enda sätt att rättvisande beskriva känslan. Det handlar om totalkommunikation. Emotionell rundgång. De ger. Vi tar och lämnar glädje och energi i retur i en accelererande uppåtspiral. Att åse ett Soundtrack of Our Lives i toppform är som att befinna sig i en högre sfär. En plats där varje låt är ett extranummer. Firmanent Vacation, Still Aging, In Your Veins, Instant Repeater 99, Surround Sister. Hela kistan full med glimmande låtguld. Ebbot är på sitt bästa humör. Rockens svar på godnatt-Beppe. Med den stora skillnaden att han får publiken att vakna. Han myser därinne i skägget. Ögonen lyser. ”Tonight I am on top of the world/Tonight I am the center of the universe” är rader som sammanfattar hans position i tillvaron denna fredagskväll. Vem är den att säga emot? Väskustrock av helt annat slag bjöd Silverbullit med karismatiske sångaren Simon Olsson på. Årets album Citizen Bird rymmer fantastiska spår som Star, Joy och Magnetic City. Dessvärre nådde de inte fram live. Bandet borde ta ett allvarligt samtal med sin ljudtekniker. Dels var utljudet skräpigt och odistinkt, men framför allt var det alldeles för högt. Onödigt att skjuta sig själv i sank på det sättet. Ralf Gyllenhammar i Mustasch erkände viss dagen efterkänning, vilket kan förklara varför Sveriges kanske främsta stonerrockare i Kyuss-skolan lät lite trötta. Unisona tung-riff dånade tjockt utan att egentligen göra mer än så just denna dag. Lite nytt från kommande albumet spelades, men det är utan konkurrens Homophobic/Alcoholic som är götet-pojkarnas starkaste låt. Flera av Hässleholm egna förmågor visade prov på personliga och starka musikaliska färdigheter. Scraps of Tape framförde spännande instrumental gitarrock, inte helt olik semilegenderna Svennes, som en upprymd åskådare uttryckte saken. Leech riffade stoner-influerat i kombination med bra sång, medan atmosfäriskt suktande vemodsgänget Fade, delvis med samma personal som Leech, åstadkom tilltalande stämningspuls, bland annat med tre ambulerande sångerskor. CHRISTER PAULSTRUP
