Instängdhet ur olika perspektiv
Pearl Harbor. Medverkande: Kelly Tainton, Christopher Wollter, Fredrik Gunnarsson och Irma Schultz Keller. Manus och regi: Henrik Wallgren. Musik: Henrik Wallgren och Stefan Sporsén. Musiker: Babatunde Tony Ellis, DJ Jor-El och Staffan Sörenson. Kristianstads teater 26-27 februari.
7 december 1941, japanska ubåtar och flygplan anfaller utan förvarning en amerikansk militärbas på Hawaii. Drygt tio skepp sänks, ungefär 200 flygplan förstörs och över 3000 man såras eller dör under räden. Tre av dessa kom att dö en synnerligen långsam död i en luftficka i skrovet på ett av skeppen. Pearl Harbor handlar om deras sista dagar i livet.
Jeff, Ringo och Christopher är tre killar som aldrig skulle umgåtts i den ”riktiga” världen. Tre män som är väldigt olika, i alla fall vid en första anblick. Under föreställningens gång blottas killarnas inre och det visar sig alla ha tunga känslomässiga ok att bära.
henrik wallgren, som gjort allt från skräckopera på Göteborgs Stadsteater till rockmusik med gruppen ORO, står för manus och regi. Han vill skildra instängdheten, och kanske inte bara instängdheten i en luftficka på ett sänkt fartyg utan även instängdheten i oss själva och i våra liv. Vi lever ju våra liv precis som killarna i föreställningen, vi vet alla att vi ska dö.
Musikalens syfte bör därför vara att skildra den panik och ångest som instängdheten genererar. Scenografiskt tycker jag att man lyckats rätt bra. Men trots att skådespelarna gjort en så kallad De Niro och tillbringat ett dygn utan förnödenheter och toalett i ett mörk och instängt rum kommer den klaustrofobiska känslan inte riktigt fram. Det är helt enkelt mycket svårt att återge denna känsla, den måste upplevas.
även om instängdheten inte får den nerv som författaren vill så är det inte det stora problemet. Det största misstaget är att Wallgren vill ventilera alldeles för många tunga problem. Det blir mycket skrap på ytan och man hinner inte engagera sig i till exempel rasism och homofobi innan frågan om incest dyker upp. Dessutom är de existentiella frågorna om Gud, livet och döden ständigt närvarande.
det finns dock även positiva inslag i föreställningen. Irma Schultz Kellers roll som den mer och mer närvarande hallucinationen är kul. Hon finns med från början och blir mer och mer framträdande ju närmare döden pojkarna kommer. Jag gillar även initiativet med livemusiker på scen som förstärker händelseförloppet. Tyvärr har ljudnivån tendens att vara lite hög emellanåt. Skådespelarna är tajta och gör bra ifrån sig. På det hela taget är idén rolig, men jag tror inte att Wallgren riktigt får fram det han tänkte från början.
ROGER BING
