Kärlekssånger att lita på

Moneybrother. Markan i Hässleholm 25 september.

Det är inte utan att man blir lite orolig för Anders Wendins hälsa – åka runt i landet och dela ut stora bitar av sitt hjärta så som han gör. Under namnet Moneybrother har den tidigare sångaren i Monster hittat rätt.

I torsdags hittade Wendin och kompbandet The Panthers till Markan i Hässleholm. Som ett soundtrack till allt vad kärleksvärk heter gav Wendin och bandet sitt yttersta för att förmedla sitt innersta. Stora tankar. Stora känslor. Få har väl tidigare bättre kunnat belysa just kärlekens sanna natur så trovärdigt och äkta. Åtminstone inte i Sverige. Och definitivt inte ackompanjerat av ett så kontrastrikt sväng.

Kan inte låta bli att under den stundom rent själsligt upprivande The Pressure, en låt som live broderas ut till något så mycket mer än studioinspelningens tre minuter och fjorton sekunder – bland mycket annat får Wendin sina tre körmän att först viska sedan tänka fram sina stämmor – skänka en lätt föraktfull tanke åt allt det ytliga la-la-love-you-trams som genom åren infekterat hitlistor och därmed våra öron.

Fan, Moneybrother och hans sjungande män må ha sinne för show. De vill få oss att dansa och sjunga. Men, gärna med en insiktens tår rinnande på kinden. För Moneybrother släpper aldrig allvaret. Det vilar tungt i botten även om Wendins sång ofta tar oss med till betydligt högre nivåer. Alla sjunger om kärlek, men få vet de talar om. Moneybrother vet.

Herr Wendin har en sjusärdeles pipa. Förr kunde man avfärda den som ett Joe Strummer-plagiat. Men inte längre. Wendin må ha samma hesa och egentligen lite klanglösa stämma som en gång Clash-sångaren. Med åren har han dock förfinat sitt eget uttryck. Numera gärna även i falsett.

Kanske är det all soulinspiration som får rösten att svämma över av känslor. Allra tydligast de gånger sångaren står som mest naken. Partiet i Feelings getting stronger in the dark där Wendin i princip kör a cappella, och från botten av sitt hjärta ställer den kanske viktigaste frågan av alla, "Do you love me?", är något så vansinnigt berörande att det är ren klumpvarning i halstrakten.

Har absolut inget emot bandets närvaro. Samtidigt inser man i den stunden exakt hur starkt det här skulle kunna bli. Kanske ändå tur att trombonisten Viktor Brobacke, saxofonisten Gustav Berndt, gitarristen och trummisen Henrik Svensson, trummisen och percussionmannen Existensminimum, basisten Patrick Andersson och orgelspelaren Indy finns där vid Moneybrothers sida. Som motvikt. Och som stöd.

Annars vete tusan om inte Wendin – den romantiske dåren – hade gått under av kärlekskval.

Christer Paulstrup