Konsert: Countrymusikens svenska ambassadör

Det är en mogen tjuvstart på årets Helgeåfestival. Medelåldern är hög bland avdammade svarta stetsonhattar till Jill Johnsons och Olle Jönssons ära, countrymusikens största svenska ambassadörer.

Countryn är tveklöst den nya Svensktoppen. Enkla låtar med starka texter och mycket inlevelse. Berättelser som griper tag. Jill bjuder på allt från ”Better than me”, en egenskriven soft countryballad till rockigt tung country i ”Fast trip up” med supersnyggt intro på munspel av Johan Gullbo .

Hon glider mellan falsetten och klangerna i ”Orphan girl” från ”Jills veranda” och ger gitarristen Göran Eriksson bluesigt utrymme tillsammans med ett brilliant munspel av Gullbo i kvällens bästa låt, en pulserande och suggestiv ”The Chill” från skivan ”A woman can change her mind” från 2012. Så händer det.

”Dagis har börjat, ursäktar sig Jill, drar upp en näsduk ur behån och snyter sig så hon får lock i öronen. Det är inte bara snuvan som tar udden av konserten, mitt i låten blir det tyst på scen och allt ljus slocknar. Strömavbrott i Östra Göinge kommun.

När hon går på efter en kvarts ofrivillig paus, försöker hon hitta tillbaks till känslan i extranumret ”Going down to the river”, låten som blev så mycket mer än bara en hit.

Genom teverutan grep ett livsöde tag i Jill Johnson, Magnus Carlson och alla oss som tittade på ”Jills veranda”. En mans kamp mot droger, fattigdom och hemlöshet växte ur en böjd och sliten musikant på en gata i Nashville. Ett hopp tändes och resten är som det brukar sägas – historia.

Även om Jill gör låten med kraft och inlevelse saknas Doug Seegers hesa bluesröst, väsandet från den tandlösa gommen, hans styrka i berättelsen om ett livsöde som går på djupet och verkligen berör.

Den party- och pratsugna publiken i Knislinge blev kanske inte helt tagen av öppningen på årets festival, elavbrottet förtog en stor del av stämningen. Men visst svängde det.