Konsten att fortsätta åldras
Fredag kväll förra veckan. Ensam i bil till Malmö. Långt ifrån världens mest berikande färdväg. E 22 Kristianstad-Malmö. En sträcka Gud glömde. Hur de än bygger om vägen måste det bli till det bättre.
Rotade igenom ett skåp med kassetter innan jag gav mig av. Hittade ett gammalt blandband döpt till ”Groove mm”. Ur redaktionsbilens högtalare strömmar nu Massive Attack, Bus 75, Junior Delgado, Rae & Christian. Låter ganska bra. Försöker lista ut när i tiden jag spelade in bandet och varför. Inser att om det varit i dag hade mer än hälften av låtarna gott bort. Ett intressant tidsdokument är det hur som helst.
Funderar över vad det egentligen är man håller på med. En vuxen man som lämnar hem och familj en fredag för att dra till KB och glo på rock. Ska det va´ så? You´re too old for this shit mumlar jag tyst för mig själv och ler. Är precis på väg uppför den där långa, långa backen som svänger lätt till höger mitt ute i ingenting mellan Hörby och Lund. Platsen har säkert ett namn. Har ärligt talat aldrig brytt mig om vad. Tänker att det kunde faktiskt vara bra att veta om man skulle köra av vägen, bli fastklämd, men med möjlighet att ringa SOS Alarm från mobilen. ”Hjälp, hjälp. Jag sitter fast. Jag har kört i diket vid, vid... Äh, ingen aning.”
Jag ska kolla namnet nästa gång.
När jag sju timmar senare drar förbi platsen åt andra hållet mitt i mörka natten har jag glömt allt om trafiksäkerhet. Minns däremot Too old for this shit-tanken. Nynnar tyst Wrong, wrong, totally wrong (vet egentligen inte varför jag snackar engelska med mig själv men det finns säkert någon bra psykologisk förklaring). En helkväll på KB med The Soundtrack of Our Lives, Silverbullit och Euroboys, alla tre i högform, har formligen krossat alla tvivel.
En plötslig lust att vråla kommer över mig. ”I’M STILL AGING!!!!” gapar jag rätt i örat på nattradiopresentatören - den enda mänskliga varelsen i närheten. Med ens förstår jag vad det är Ebbot Lundberg sjunger om i låten med samma namn, första singel från Soundtracks ännu färska album Behind The Music (Telegram/Warner), nyss framförd i en härligt svettig version på scen i Malmö. Texten berättar om hur han skrev låten när han kände sig som 144 år gammal och inte längre ville vara med och leka.
Det surrar i skallen och Ebbot erkänner att han egentligen inte har en aning om vad han sysslar med eller varför. Han konstaterar sen att det enda sättet att komma igång är att ”dö”, för att sen återuppstå igen. Vi måste komma runt villfarelsen om att det är kört. Still Aging, att fortsätta åldras, det är en mycket välformulerad metafor. Motsatsen måste ju vara att slå sig till ro. Att stanna i en tid och vägra fortsätta framåt.
Ju äldre man blir desto hårdare får man kämpa emot. Stagnationens täcke kan tyckas lockande varmt att krypa in under. Ebbot är lite äldre än jag. Han spelar i ett av Sveriges genom tiderna bästa rockband. Dessförinnan spelade han i Union Carbide Productions - ett annat av Sveriges genom tiderna bästa rockband. Han har varit med länge. Men Ebbot, mannen i kaftanen som ser så rund och go´ ut, lite som vår tids Beppe, verkar må som aldrig förr. Han stod där på KB:s scen och plirade ut mot publiken med ett konstant leende på läpparna. Ebbot åldras fortfarande, utan tvekan. Sån´t inger hopp.
Nog skulle man kunna anklaga honom och Soundtrack för att vältra sig i nostalgisängen. Det är knappast nya lakan gruppen bäddat med. Varje ackord tycks ha en kusin på 60- och 70-talet i grupper som Beatles, Pretty Things, Stones, Kinks, Creation. Å andra sidan skrev inget av dessa band Firmanent Vacation, Instant Repeater 99, Mind The Gap, Surround Sister, Jehova Sunrise, Black Star eller någon annan av de många fulländande rocklåtar Göteborgsbandet levererat sedan 1996.
The Soundtrack of Our Lives må ha ett spretigt och djupgående rotsystem. Men den präktiga kronan svajar tveklöst i samtidsvinden. Sex musikersjälar. Ett halvt dussin män som alla vill musikens bästa. Om det sen låter stenålder eller futuristisk polka spelar egentligen ingen roll. Musik som är gjord med känsla och kärlek hittar alltid fram. Förr eller senare.
En sak är säker. Hur många framtida blandband jag än spelar in, så lär jag aldrig behöva fundera över varför jag tog med The Soundtrack of Our Lives. Och förresten, vad är väl 20 mil i ensamhet mot en beständig kick?
