Korkad anka räddar storyn

"Dolittle" har redan blivit ganska illa tilltygad av amerikanska kritiker. Rent krasst så är väl den här historien om doktorn som kan tala med djur heller inget mästerverk.

Ett säkert tecken på det är att handlingen, för att bli begriplig, måste förklaras av en till synes lite desperat berättarröst. Men äventyrligheterna som utspelas är egentligen mest en ursäkt för att skapa roliga situationer där Robert Downey Jr ska få briljera och djuren få kläcka vitsiga vitsar – med varierande resultat.

För vuxna är det kanske inte jättekul att se en gorilla visa rumpan eller Robert Downey Jr spela Dolittle som en korsning av Jack Sparrow och Willy Wonka med en märklig skotsk (?) accent.

"Dolittle" tävlar också med förra veckans bisarrobomb "Cats" i en scen som, tja man ska väl inte spoila men låt mig ge följande ledtrådar: Robert Downey Jrs hand. En drakes rumpa. Och en säckpipa.

Samtidigt så är konstiga grejer man aldrig sett förr en ganska rolig del av att gå på bio.

Och barn kommer garanterat att uppskatta Dolittles magiska värld med en massa talande djur, den onda skurken Müdfly (Michael Sheen) och Dolittles kamp för att rädda drottningen av Englands liv genom att hitta en magisk frukt på en mystisk ö.

En korkad anka, som envisas med att assistera Dolittle med purjolökar istället för sjukvårdsmaterial vid operationer är en klar favorit, liksom den hämndsökande lille ekorren Kevin, som inledningsvis blir vådaskjuten och har en mörk inre monolog som piggar upp.

"Dolittle" bubblar av sådana absurt roliga detaljer men faktumet att sex (!) manusförfattare har varit inblandade i filmen skvallrar om att det gissningsvis varit en del fajt om ton och stil. Någon har propsat på att berätta ett ganska gammaldags "episkt pojkäventyr" medan någon annan snickrat på udda detaljer, som att ha en vandrande pinne som spion inne i den döende drottningens gemak.

Det blir ojämnt och en smula långdraget. Men ingen kan säga att "Dolittle" anno 2020 är en förutsägbart blek upplevelse och det är alltid något.