Kungen av Kalas heter Thåström
Kalas 2002 med Thåström, Kent, The Hellacopters, Mando Diao. Karlshamn, 13 juli
Kung Thåström! En makalös man. Under alla år har jag väl aldrig sett honom prestera en sådan urladdning som den i Karlshamn sent i lördags kväll.
Fantastiskt! Vilken spelning! Faktum är att aftonens övriga musikaliska aktiviteter bleknade i jämförelse. Kent och Hellacopters får ursäkta. Det var Sveriges rockikon nummer ett som visade var stora strömskåpet ska stå. Man blev elektrisk bara av att se karln.
Han skulle kunna göra det så enkelt för sig. Samla ihop en radda klassiker från förr. Ge folket vad folket tror de vill ha.
Men inte Joakim Thåström inte. Istället lägger han och bandet tio ton krut på det nya materialet. Fyrar av bredsida efter bredsida med pur energi rakt ut i publikhavet. Och som det träffar. Rakt i hjärtat. Om och om igen.
Nuet är allt. Ingen jävel ska komma och anklaga Thåström för att vara retro. Den som brinner gör det i stunden. Den fanan håller han högt. Har man inget att säga ska man hålla käften stängd. Det är därför vi aldrig kommer att få se och höra en Thåström på rutin. Rädslan att stagnera i en stel pose, bli en karikatyr av sig själv, driver honom framåt. All respekt för det.
En direkt följd av denna inställning är att allt som spelas har samma värde. Det må vara ett 21 år gammalt Ebbanummer som Schessie, framförd i en rasande inspirerad version, eller en årsfärsk Höghus-sång, där Thåström liksom blöder ur sig texten på ett sätt som bara han kan. Två punkter på samma linje med identiskt värde. Igår, imorgon och förmodligen rakt upp i evigheten.
Det vilar en påtaglig känsla av hot i Thåströms närhet. När som helst kan en gitarr flyga luften, en förstärkare sparkas ner, en mikrofon åka i golvet med en smäll. Detta okontrollerbara skärper sinnena. Man tar in på en högre nivå. Kent framstår - och nu menar jag inte alls att vara oförskämd – som ren familjeunderhållning i jämförelse. Redan när Einstürzende Neubautens Armenia går igång som inledningsmusik förstår man att det nalkas farligheter. Scendekoren med stålskelett, snedställda ljusriggar, diverse skrot och trasigt blinkande lysrör förstärker den känslan.
In kliver Thåström och öppnar sitt bröst. Sliter ur sig all själ han någonsin haft. Hjärter dam, 2+2, En vacker död stad, Blå himlen blues. Jag ryser vid bara tanken. Så vansinnigt bra. Faktiskt en av de bästa konserter jag har sett. Någonsin.
Således inte så konstigt att ”förbanden” Kent och The Hellacopters hamnade i skymundan. Thåströms liksom raderade övriga insatser ur minnet. Åtminstone denna afton. Då ska man ändå veta att Kent gjorde en riktigt bra spelning.
Kent visar stor ödmjukhet inför sin status som Rikets rockband nummer ett. Inget kax. Tvärtom strålar äkta kärlek från scenen. För att inte tala om de krafter fansen ger tillbaka. En ljuv sommarkväll som den i Karlshamn i lördags kan min inte annat än gilla läget. Kent plockade fram den ena favoriten efter den andra ur sin digra repertoar. Publiken var allmänt salig. Allsång på Piren kan vara ett synopsis för SVT att beakta. Föredrar personligen äldre låtar som Om du var här och 10 minuter (för mig själv) framför årets i mitt tycke något överskattade album Vapen & Ammunition. Men visst, Dom andra och Sundance Kid är starka nykomlingar. Och avslutande 747 lyfter i alla lägen.
Nicke Anderson och hans rockmän i The Hellacopters gav oss förtroendet att lyssna på lite nytt material, speciellt Carry me home gjorde starkt intryck. Lite rutinlir emellanåt, men i High Visibility-spår som Toys and flavours och Hopeless case of a kid in denial är bandet svårslagna när det gäller klassisk rock av det skitigare slaget.
Noterar också att Mando Diao har en fantastisk sångare i Björn Dixgård. Kan Borlängebandet bara skaka av sig de värsta 60-talmanéren är landet snart deras.
CHRISTER PAULSTRUP
