Kvällen då Kent frälste tvivlarna
Så Kent kallar sig för Sveriges största rockband. Minsann. Jag kommer ihåg en tid när Kent var definitionen på svensk pop och bandets fans var inbitna popsnören. För när jag gick i gymnasiet var Kent en vattendelare av stora mått. Antingen gillade man Kent, eller så var man mer inne på rock. Och aldrig, aldrig trodde vi att de tu skulle mötas.
Själv gillade jag tunga riff, så Kent gick bort utan några större reflektioner. Men det där är hög tid att omvärdera nu. Det är sjukt sent, jag vet. Men jag måste helt enkelt ta reda på vad som fick många av mina jämnåriga att klä sig helt i vitt, slicka håret mot huvudet och kalla sig för "Isola".
Och framför allt varför min sambo, vanligtvis en rocktjej med skinn på näsan, svimmade och slog hål i hakan på en Kent-konsert i Köpenhamn. Ska jag sova med fienden, så vill jag först studera dess vanor.
Därför står jag här på ett knökfullt Olympen i Lund. Och blir helt knockad, medan mina fördomar betas av och krossas. Jocke Berg framstår inte alls som någon skitnödig gnällspik med stenansikte som drar Bergman-referenser och dricker surt rödtjut. I stället är han en karismatisk publikdomptör med stark stämma och plats för både leenden och självdistans.
Men det är inte bara Bergs förtjänst, det är hela paketet. Var för sig är bandmedlemmarna, på scen utökade från fyra till sex, kanske inte så roliga. Men tillsammans växer de till något mycket större än sina delar. Med suggestiva filmprojektioner, klockrent ljud och årets snyggaste ljusshow förvandlas Kent till en storslagen och förförisk rockshow.
Allt är visserligen inte fantastiskt. Symbolvärdet i delfiner som hoppar i vattenfall under "Musik Non Stop" går mig helt förbi. Och kvällens vaggvisa, "Ensammast i Sverige", blir inte mindre såsig av att en massa fåglar fladdrar omkring på filmduken i bakgrunden.
Men det är bara smärre skönhetsfel i en annars övertygande konsert. Inte minst lyfter flera av de synthdopade låtarna från senaste skivan, som "Elefanter" och "Ingenting", till hisnande höjder live.
Och publiken är med hela vägen, trots att det är olidligt hett inne på Olympen. Så hett faktiskt, att brandlarmet går och rökdykare väntar i entrén. Men det kan inte stoppa Kent en kväll som denna.
Väl framme vid storslagna "747" är allt motstånd krossat. Och plötsligt förstår jag varför biljetterna till Olympen kunde sälja slut på trekvart. För Kent är ett fantastiskt liveband, och jag verkar vara den sista att fatta det.
Det här skulle bli en recension för alla som ogillar Kent, för alla som spottar fram namnet när de måste ta det i sin mun. Problemet är bara att jag inte ogillar Kent längre. Jag kommer aldrig att slicka håret på sidan av huvudet, aldrig klä mig helt i vitt och inte heller döpa om mig till Frank. Men jag kommer att gå på fler konserter, utan tvekan.
Emil Sandgren
noje@kristianstadsbladet.se
