Lågkonjunktur även för popvänstern

Sverige, våren 2009. Global finanskris, arbetslöshet och allt fler utsatta i samhället. Debatten rasar om Sverigedemokrater och jättebonusar, medan LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin avslöjas i en AMF-skandal. Vi läser om det dagligen – men på albumlistorna är det få som skildrar samtiden, vågar vara politiska. Vad hände med "popvänstern", egentligen?

Samtidigt som skotska Glasvegas hyllas för sitt sociala patos är det tyst på den svenska musikscenen, vid sidan av artister som Florence Valentin, Stefan Sundström, Timbuktu och diverse hiphop- och hardcoreartister.

– Vi behöver någon som slår in käften på oss. Jag har lyssnat mycket på Dylans protestsånger och gammal blues men är inte politisk i min egen musik. Kanske för att vi 70-talister har vuxit upp i en era där individen sätts i centrum, säger albumaktuella Sarah Assbring, känd som El Perro Del Mar.

Flera andra tillfrågades om sitt politiska engagemang. Alla avböjde, däribland Marit Bergman.

– Marit gör bara intervjuer om nya skivan, hälsar hennes pressansvariga. – Det finns inget jag önskar mig mer än ett radikalt band som ifrågasätter min Östermalmstillvaro, den här liknöjdheten. En "medelklassdimma" råder över allting. Vi oroas över räntor i stället för viktiga frågor, säger Lars Nylin, chefredaktör på branschorganet Musikindustrin.

Med sin bakgrund inom skivbolagsvärlden har han länge saknat politisk medvetenhet bland artisterna.

– Det är en allmän tidsanda. Såna som Winnerbäck borde säga sanningar om samhället, inte vara så privata.

Han hänvisar till 70-talets proggrörelse som en orsak till att musik och politik rimmar sämre numera.

– Även om det skrevs bra texter och fanns ett engagemang, innebar 70-talet mycket trams. Proggen bar ofta clownhatt. Och du vill inte få den stämpeln i dag, säger Lars Nylin. Musiketnolog Alf Arvidsson, professor vid Umeå universitet, skriver om proggen i en aktuell bok, "Musik och politik hör ihop".

– Då fanns en vänstervåg, en utvecklingsoptimism. Man trodde på idén om att tillsammans skapa ett bra samhälle. I dag har vi miljöförstöring, ekonomisk kris, nedmontering av välfärden – men inga kampsånger som eldar kollektivet framåt, säger Alf Arvidsson.

Efter kommunismens fall har marxistiska plakatbudskap förpassats in i garderoberna. I dag regerar självbiografiska uttryck, inom såväl musik som film och litteratur.

– Artisterna är bärare av självständighet, individualitet. De vill inte förknippas med organisationer och partier. Musiken handlar om "identitetspolitik" – etnisk självkänsla, feminism, queer med mera, säger Arvidsson. Han tror inte att en omvälvande musikrörelse som proggen kan uppstå på nytt.

– På 70-talet hade musiken en social genomslagskraft. Det var tv- och radiomonopol, ett fåtal skivbolag, alla hade samma referensramar. I dagens medieutbud är möjligheten att nå en stor publik mycket mindre.

Journalisten Håkan Lahger, aktiv inom proggrörelsen, ser ändå en likhet mellan då och nu.

– Vi var en reaktion mot de multinationella bolagen, vi ägde produktionsmedlen själva. Och samma opposition finns i dag. Många tycker att storbolagen är idiotiska, säger Håkan Lahger och tar fildelningsdebatten som exempel. Samtidigt är det politiska klimatet annorlunda.

– På 70-talet var det enklare, vi hade Bonnier och Wallenberg att bråka på. Nu har vi en b-o-r-g-e-r-l-i-g regering som skäller ut kapitalet. Det är svårt att opponera mot det.

Även Lars Nylin knyter an till arbetarrörelsens kris. Inför valet år 2010 tror han att Socialdemokraterna får svårt att hitta artister som stöttar dem.

– Göran Persson var en stor del av problemet. Ingen ville ställa upp på stödgalor för honom. Och dagens vänsterallians ser blek ut.

– I stället är artisterna med i TV 4-galor – bara för att det är bra promotion, säger Lars Nylin.