Lill-Babs möter jazzen

Ögonen glittrar, händerna viftar och hon pratar fritt, mest om musik. Barbro Svensson – Lill-Babs – sitter vid ett litet bord på Centralskolan, dricker kaffe och väntar på att börja repetera med XL Big Band. Redan ikväll är det premiär, men att de inte spelat ihop ännu ser hon inte som något hinder. – Det är fegt att repetera, citerar hon Dompan, en jazzprofil hon hyser mycket respekt för. Dessutom har de skickat arrangemang till varandra, och Lill-Babs verkar helt lugn inför de kommande spelningarna. Hon har arrangerat en del av låtarna, Berndt Sjögren en del, och det blir några gamla godingar också. – Det är så bra låtar, säger hon nästan lite förvånat, jag hörde Tuffa brudar nyss och det är ju en riktigt bra låt! Det blir storbandsjazz idag på Södra Kasern i Kristianstad, och sedan fortsätter turnén till Helsingborg. Lill-Babs har haft en hektisk sommar, å andra sidan skulle man kunna lägga till, ett hektiskt liv. Även om mindre har skrivits om henne i skvallerpressen, har hon varit lika upptagen som tidigare Lill-Babs har aldrig behövt göra come back. Med sitt breda register och sin folkkärhet, har hon bara fortsatt, och kommer fortsätta ett bra tag till. –  Jag har det bäst i hela världen, som får lov att göra all sorts musik! Hon slår ut med armarna och ler stort. Och hon har ingen speciell musikstil hon föredrar, utan säger med ett uns av allvar att hon är hemma i musiken som sådan. –  Men jag gillar inte hysterisk musik, om det så är jazz, klassiskt eller hårdrock. Det ska svänga, inte vara hysteriskt. Själv lyssnar hon på allt, men nämner som speciella favoriter Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Chet Baker. Efter 48 år i branschen har Lill-Babs fått göra allt det hon velat. Hon har inga drömprojekt, utan det som får henne att fortsätta är lyxen att få träffa talangfulla musiker, och få nya erfarenheter. Och det är många som ringer. – Många unga jazzmusiker hör av sig och vill ha mig med. Några ringde och frågade om jag var ledig oktober 2002! Hon skrattar och ser nöjd ut. Lill-Babs vet inte en enda folkparkscen hon inte har stått på i Sverige, men trots sina många år i branschen och alla möten, finns det inget av att vara blasé över henne. Hon är positiv, fnissig och fortfarande nyfiken på vad som kommer hända näst. Pippilotterna sticker ut under kepsen, och gör hennes ansikte ännu mer uppsluppet och ungt. Hon lyckas vara både professionellt trevlig och personlig. När hon går in i replokalen, sitter musikerna redan och tränar. Hon går runt och hejar på alla, slänger kommentarer till höger och vänster, och atmosfären blir genast skönt avslappnad. Och så kör de igång. Lill-Babs hade rätt. Med bra musiker, som redan kan sina partier, behövs egentligen inte repetition. Visst, de finslipar lite, men det låter riktigt bra från första sången. Trots att det är repetition, är Lill-Babs karisma påtaglig | hon tar in publiken, även om vi bara är några få | och det är direkt kontakt mellan henne och musikerna. De spelar en version av Nu är det gott att leva, och det låter mycket bra. Det är klart musik som de gillar att spela, Lill-Babs dansar, och de musiker som inte spelar för tillfället småler. En kväll ihop och de kommer vara riktigt tighta. –  Vad gör ni här? Vi ses imorgon! skämtar Lill-Babs efter ännu en lyckat arrangemang. Ikväll, lördag, spelar de ihop på Södra Kasern. SOFIE ELMRUD