Lust och äventyr som ebbar ut

Paradise?. Koreografi: Petter Jacobsson och Thomas Caley. Skånes Dansteater på Kristianstads Teater, 13 februari.

ººDet har sällan varit så meningslöst att fundera på vad en föreställning vill. Ofta slipper man ens tänka i sådana banor då upplevelsen tar över och verket förklarar sig självt. På något eller några av de otaliga sätt sådant är möjligt, drabbas man av den egna "förståelsen".

Grundförutsättning för denna verkan är dels att det verkligen händer något på scenen – grundat i en vilja att berätta – dels att det finns förmåga och resurser till konstnärlig gestaltande stringens, kraftfull nog att bana väg för ett kreativt mottagande.

Då det som i "Paradise?" inte presenteras någon handling, hur mycket som ytligt sett än händer, är risken stor att potentiella upplevelser bromsas av intellektets frustrerade försök till analys.

Vad håller de på med? Vad vill de? Hjärnan är uttråkad och söker instrumentell näring. Resten av kroppen vill bara gå.

Inledningen var spännande och stark, med en ensam och naken dansare som rörde sig långsamt längs scenväggarnas segelduks-vita drapering.

När hon smekte eller lutade huvudet mot tyget vibrerade dessa enkla gester av en underliggande kraft, av ett sökande eller en stark längtan. En spänning skapades som nådde ut med otänkta, än mindre outtalade frågor och tände en lust att följa med på det utlovade äventyret.

Lusten och tillika äventyret ebbade dock ut i takt med att scenen fylldes av en aktivitet snarlik håglösa om än skickligt utförda uppvärmningsövningar, ledsagade mot avgrunden snarare än i motsatt riktning av en tröttsam ljudmatta och en överdos av intetsägande videoprojiceringar.

Det kändes faktiskt som om dansarna och statisterna inte trivdes med det de framförde, även om – eller kanske just därför – de säkert följde givna anvisningar.

Jan Bäcklin