Måsen skrattar mot Norén
Måsen sätts upp av Riksteatern så nu ska han och ensemblen upp till Umeå för att förbereda de första föreställningarna. Ännu är allt inte klart, så Lars Norén är lite stressad och skjuter upp intervjun flera gånger innan han slutligen, med tusen artiga ursäkter, tar emot per telefon. Dagen innan har han missat ett offentligt samtal med den legendariska världsregissören Robert Wilson. Norén dök inte upp, helt enkelt. ”Men han är inte divig, han är jättesnäll, det är bara så att det konstnärliga alltid får gå först”, försäkrar de informationsansvariga på Riksteatern. Den Lars Norén som slutligen hittar en lucka i sitt konstnärliga skapande är snäll och trevlig. Han talar om regi: – Regi är en form av samtal. Min uppgift som regissör är att lösa problem på scengolvet, men det slutliga resultatet är upp till skådespelarna. Han talar om Måsen: – Det är de fega männens pjäs. I Måsen är det alltid för sent. Tjechov är grym, han skriver in de definitiva avskeden i sin pjäs. – Så fort någon säger ”Kan vi leva tillsammans” så hoppas man alltid att svaret ska bli ja, men det blir alltid: ”Nej, det är för sent, jag ska med tåget”, berättar Lars Norén och fnissar lite. – De här snabba, totala förändringarna av livet: ja eller nej, är väldigt ovanliga i dramatiken där allting brukar ältas i oändlighet. Men jag tycker att det liknar vår tid. De snabba uppbrotten, det är alltid bråttom i Tjechovs pjäser, alltid något tåg som ska gå eller någon häst som måste selas. Måsen är berättelsen om den unga skådespelerskan Nina och om Konstantin som är förälskad i henne. Det är berättelsen om författaren Trigorin som brottas med sitt konstnärskap och som Nina är förälskad i, men själv har han en affär med Madam Treplev. Och Masha, Trigorins dotter, är förälskad i Konstantin i en oändlig ringlek av missriktad kärlek och brustna ambitioner. Det är en berättelse om kärlek, om brådska och om snabba beslut. Men för Lars Norén handlar Måsen främst om något annat. – Den handlar om att ha en uppgift i livet, vilka som har den styrkan att skaffa sig en uppgift. Man måste använda sitt liv till något som är värdefullt för andra och för sig själv annars blir man så lätt ett offer för påverkan utifrån. Det är nödvändigt att alltid diskutera med sig själv, fråga sig hur man använder sitt liv. Vad är din uppgift? – Att skriva, det är det som är min egentliga lidelse. Att se hur vi lever och skriva om det. Med sitt skrivande har Lars Norén frambringat dramatik som med sin svärta gjort honom till ett epitet, hans namn har blivit ett ord som beskriver familjetrauman, ångest och de undantryckta konflikternas inferno. Vem har inte upplevt en norénjul? – Privat är jag inte ett dugg mörk och svår, påstår Norén själv. I hans dramatik har den norénska borgerligheten under det senaste decenniet blivit undanskuffade av en helt annan samhällsklass. I Rumäner handlade det om invandrare i New York, Kliniken och Hades utspelar sig i ett dagrum på mentalsjukhuset. Men den stora skrällen kom med Personkrets 1:3. Med denna mastodontpjäs om en samling människor i samhällets smutsiga och fransiga marginal inledde Lars Norén en nedstigning i klasslöshetens land. En nedstigning i tre delar under namnet Morire di classe – klassdöden. Lars Norén har alltid skildrat dem som faller, skrivit om avgrunderna. Så de nya spelplatserna innebär ingen temamässig kursändring. Det är fortfarande, som Mikael von Reis skriver i sin avhandling ”en plats, en gräns som är både kärlekens och dödens rum” som är hans fokus. Men det finns även en mer konkret koppling mellan Noréns 80-talsdramatik och hans senare produktion. – De narkomaner, psykiskt sjuka och hemlösa som finns med i mina sena pjäser är barnen från äktenskapen i 80-talspjäserna. Många av de utstötta kommer från vad som kallas för ”goda förhållanden”, berättar han. Men klassresan går neråt. Andra delen av trilogin heter Skuggpojkarna och handlar om sju dömda sexualbrottslingar, instängda i samma fängelse. – Jag mådde jättedåligt när jag skrev Skuggpojkarna, det var ett helvete att tränga in i de här människorna. Jag kunde inte skriva mer än en timme om dagen, sedan var jag tvungen att gå ut i skogen, säger han. För Lars Norén jobbar så när han skriver, som en skådespelare tränger han steg för steg djupare och djupare in i den karaktär som han ska gestalta. Det är ingen lätt uppgift han tagit på sig, men nödvändig. – Bara se dig omkring, se hur det ser ut – hur skulle jag kunna sortera bort dem som inte mår bra? Det är min plikt att inte sortera bort dem, jag kan inte leva ett bra liv om jag låtsat som om de som mår dåligt inte finns, säger han med viss hetta. När Lars Norén hösten 1999 tänkte sluta på Riksteatern för att han inte längre kände sig välkommen så fick han ett massivt stöd från alla anställda och bestämde sig för att stanna kvar. Så nu blir han där till 2003, då hans tid som konstnärlig ledare avslutas med den sista delen av Morire di classe. Vad den ska handla om vet han inte än. – Men grunden är ett nedstigande i en allt större klasslöshet. JENNY ASCHENBRENNER/PM Fotnot: Turnéplan för Måsen: 15, 17, 18 september Umeå – 20, 21 september Gävle - 24 september Eskilstuna – 25 september Motala - 27 september Halmstad – 3 - 6 oktober Oslo – 16 oktber Skövde – 20, 21 oktober Hallunda – 24 oktober Ystad – 25 oktober Lund – 27 oktober Södertälje – 28 oktober Hallunda – 6 november Sundsvall – 7 november Östersund – 9 november Kiruna – 12 november Haparanda –13 november Luleå –14 november Skellefteå -16 november Sollefteå –17 november Härnösand – 20 november Vansbro – 24 november – 4 december Varberg – 6 december Karlstad – 18 december Kristinehamn – 5 mars 2002 Åmål – 6 mars Örebro –7 mars Falun.
