McDonald med nya och gamla godingar

Michael McDonald. Konserthuset i Malmö, 13 maj.

Det är sångerna som gör Michael McDonald. Och rösten som framför dem. Det är därför vi älskar honom och kommer i trans. För faktum är att många av McDonalds beundrare är just fans. Lite galet blinda, lite onyanserat okritiska och har alltid ett ”men” eller en förklaring till något som någon annan kan tänkas ifrågasätta omkring idolen.

Men den som köper ljudet under första kvarten på tisdagens konsert i Malmö Konserthus måste vara döv. Eller möjligtvis helt uppslukad av McDonald. De första femton minuterna var ljudet gränsfall på återbetalningskrav. Så illa var det. Det enda som gick fram vettigt var trummorna. Vilka förvisso var mycket njutbara.

Nu rattade teknikerna till det så att vi slapp det värsta ekot och kom någorlunda i fas. Riktigt bra blev det dock inte förrän sista kvarten. Med tanke på att McDonalds röst, som egentligen är både skön och underbar, är väldigt släpig och grötig, var upplevelsen för en vaken ovan lyssnare kanske inte den största.

För oss andra , blint nyförälskade eller gamla trogna gubbar och gummor mellan 40 och 50, för oss var det bara sååå bra. Mannen är en gudabenådad sångare. Och när texterna behandlar kärlek och strävan efter en bättre värld, på ett vardagligt och direkt sätt, kan få stå emot. När dessutom McDonald spelar klaviatur med bravur och omger sig med riktigt duktiga medmusiker blir kvällen en höjdare.

För arrangemanget stod KB, KulturBolaget. Men vi var alltså på konserthuset. Det var inte fullt. Lite drygt halvfullt, således inte fler än att vi hade kunnat tränga ihop oss på KB. Det hade förmodligen varit ännu bättre. Även om Konserthuset har sköna fåtöljer blir det lite stelt.

Mot McDonald på Konserthuset talar förstås förväntningar om utsålt hus. I Köpenhamn såldes söndagens konsert på Stora Vega ut på ett ögonblick, och där är gott om plats. Sålunda dubblerade man och körde en runda på Amager Bio i tisdags. Sålunda kan det konstateras att det i många sammanhang är mycket längre än över Öresundsbron, mellan Malmö och Köpenhamn.

Materialet vi fick njuta av var en god blandning gamla godingar och nya gamla godingar. Det vill säga några plock från Doobie Brothers skafferi och några från den egna solokarriären, men också från nya plattan, som har den härliga ambitionen att återuppliva gamla Motownlåtar.

Så går cirkeln vidare. En gång i tiden började han själv som gröngöling, fick spela med sina ungdomsidoler Steely Dan, blev medlem i Doobie Brothers och gjorde solokarriär som världsartist. Nu för han arvet vidare, med Motownlåtarna.

Bronson B Månsson