Medryckande resa till 20-talet

Bröllopet på Eiffeltornet (Les Mariés de la Tour Eiffel). Manus: Jean Cocteau. Kompositör: Les Six. Framförd av Musik i Skånes kammarensemble. Sångare och berättare: Sven Kristersson. Dirigent: Sonny Jansson. Kristianstads konserthus 2/2.

Barbara enligt Emma. Sång: Emma-Karin Maurin. Accordeon: Lars Holm. Piano: Magnus Lindén. Kammarmusiksalen 2/2.

Fransk musik hör vi alldeles för lite av. Musikaliskt vinterspel under det gångna veckoslutet var ett försök att råda bot på det.

På fredagskvällen gavs Bröllopet på Eiffeltornet (Les Mariés de la Tour Eiffel) i konserthuset med Musik i Skånes kammarorkester under ledning av Sonny Jansson och med Sven Kristersson som sångare och berättare. Det är ett kollektivt verk av fem av de sex medlemmarna av gruppen Les Six (som presenterades i Kristianstadsbladet i fredags). Före huvudnumret värmde man upp med ett par verk av två medlemmar i Les Six. Först kom Arthur Honnegers Pastorale d´été (Sommarpastoral), en mjuk, melodiös komposition med mottot ”jag har omfamnat sommarens gryning”, ett citat av Arthur Rimbaud.

–Smaka på de orden, sa Sonny Jansson. Det gjorde man gärna, när man kommit in från kylan.

Så följde Rapsodie Nègre, skriven 1917 av en 18-årig Francis Poulenc. För detta pigga och uppkäftiga stycke blev han utkörd från sin kompositionsklass. Texten är afrikansk (något som var högsta mode i Paris på 1910-talet) och när verket skulle uruppföras hade sångaren flytt sin kos, eftersom han tyckte att orden var så konstiga och därför fick tonsättaren sjunga själv.

Bröllopet utspelas på en restaurang i Eiffeltornet på franska nationaldagen den 14 juli. Sällsamma saker inträffar, vilket den uppsluppna musiken berättar om. En stor kamera spelar en viktigt roll. Ur den kommer inte den berömda ”lilla fågeln” som skall göra alla uppmärksamma, men väl en cyklist, en struts och en jägare, ett jättelikt barn, ett lejon, en badflicka med mera.

en viss enhetlighet i musiken kan man urskilja även om Les Six redan 1920 var på väg åt olika håll, men också hade ett förflutet. I Darius Nilhauds bullriga bröllopsmarscher kan man kanske höra spår av att han levt i Brasilien några år tidigare. Till de gladaste inslagen hör Telegrammens vals och Kadrilj av Germaine Tailleferre, kvinnan i församlingen. För en mörk accent mitt i allt det muntra svarar Arthur Honneger med sin stiliga Sorgmarsch, sedan en av gästerna, en general blivit uppäten av lejonet.

Bröllopet på Eiffeltornet skrevs av Jean Cocteau för Svenska baletten i Paris. I konserthuset skedde det utan balett men med den medryckande Sven Kristersson som växelvis berättande och sjungande fick en att känna att man själv var på plats.

Dirigenten Sonny Jansson har ett suveränt handlag med denna musik. Det är inte att undra på, när han har en kör, Stockholms Poulencensemble, som reser ned och sjunger fransk musik för fransmännen.

Denna konsert hade ju Sonny Jansson planerat sedan länge med vännen Hans Melin, som hastigt avled för två år sedan, och den tillägnades nu honom.

Sonia, min hustru, och jag kände oss särskilt välkomna. Vi gifte oss i Paris en vårdag 1959, mitt emellan uruppförandet av Bröllopet på Eiffeltornet 1920 och framförandet i Kristianstads konserthus 2001.

När Bröllopet på Eiffeltornet gavs första gången i Paris hördes visslingar och protester och det uppstod tumult även i salongen. Den enda skandalen i konserthuset var att så få personer hittat dit. Om Kristianstadsborna vetat vad de gick miste om borde det istället ha blivit slagsmål om biljetterna.

från konserthuset var steget inte långt till kammarmusiksalen där man kunde höra Emma-Karin Laurin sjunga sånger av Barbara som levde sitt intensiva liv mellan 1930 och 1997. Hon har vuxit upp med Barbara och har en mamma som gjort utmärkta översättningar av de sånger som hon framförde, till lyhört ackompanjemang av Magnus Lindén på piano och Lars Holm på accorden.

Det var ett väl genomfört program, med kanske lite väl stor betoning på de rena kärlekssångerna. Det framkom inte så mycket av de mörkare sidorna i Barbaras liv: den judiska flickan som under andra världskriget fick fly från Paris till olika platser runt om i Frankrike, som upplevde både andlig och materiell misär och drabbades av hårda slag i livet.

En dokumentär om henne för något år sedan, av Philippe Kohly, heter Je chante ma vie, Jag sjunger mitt liv, vilket hon verkligen gjorde. Men Emma-Karin Laurin har ju möjligheter att komplettera och fila på sitt program.

Den främste uttolkaren av Barbara i Sverige är tills vidare Rikard Wolff som lyckas förmedla utsattheten, avgrunderna i hennes liv och också befinner sig nära hennes speciella sätt att sjunga, lite spetsigt och intellektuellt mitt i all den besatta intensiteten.

Emma-Karin Laurin avslutade med att på franska sjunga den sång som Barbara avslutade sina konserter med och som givit namnet åt Wolffs cd-skiva, Min allra största kärlek, den till publiken.

Eftersom hon inte hade något extranummer på lager tog hon om den visa i vilken Gare du Nord i Paris på svenska blivit Gustav Adolfs torg i Malmö. Den var – om jag minns rätt – i hennes egen översättning.

KJELL A JOHANSSON