Mellanfestival i Norje
Sweden Rock Festival 2001 kommer inte att kommas ihåg för den goda stämningen, Blackie Lawless ”gnistsprut”, Gary Moores publiksarkasmer eller att Dee Snider gjorde sin enda konsert i Europa just här.
Nä, årets upplaga av festivalen i Norje kommer för alltid att förknippas med kravallstaket som inte pallade för publiktrycket utan vek som sig spagetti.
Även om tankarna direkt går till Roskilde går det inte att jämföra det som hände i Norje under fredagskvällen med den tragedi som utspelade sig under Pearl Jams konsert på Roskildefestivalen ifjor då nio människor miste livet. Men det allvarliga i detta fall anser jag inte vara de ringa personskadorna utan det faktum att kravallstaketet höll på att ge vika.
Frågan som man ställer sig är naturligtvis: Varför? Kravallstaketen var köpta av Rikspolisstyrelsen och borde inte kollapsa. Trycket var inte, som jag upplever det, särskilt stort varken på Hammerfalls eller WASP:s spelning.
Detta ger ytterligare frågor: Var staketet en secondhandvara eller var det fel hopsatt? Något fel måste det ju ha varit. Svaren får vi nog när det gjorts någon typ av utredning, för en sådan lär det ju bli.
Om jag ska bedöma årets festival säger jag som Nils-Petter Sundgren brukar säga om filmfestivalen i Cannes. Det var en mellanfestival.
På pappret såg årets festival rolig ut och breddmässigt höll den god klass med bra nya band som Mustasch och Bigelf och andra intressanta akter som WASP, Hammerfall och Gary Moore.
Flera av de stora konserterna var klart godkända och i vissa fall till och med ganska bra. Visst är bluesmannen Gary Moore en skicklig gitarrist och han gjorde en bra spelning, men han är lite väl trumpen för min smak. Helloween gjorde en inspirerad konsert, UDO rev av några härliga Acceptklassiker och Rose Tattoo var årets positiva överraskning.
Däremot levde varken Hammerfall eller WASP riktigt upp till mina förväntningarna. Troligen stördes de av avbrotten i samband med att kravallstaketen gick sönder. Don Dokken såg trött ut och det var knappt någon energi alls i Dokkens framträdande.
Länge såg det ut som om inget skulle komma i närhet av Dios eller framför allt Alice Coopers superba spelningar från i fjor. Men i festivalens sista skälvande timmar kom räddningen i form av mr Dee ”motherfucking” Snider.
Han löpte amok på scen likt tjuren Ferdinand efter han satt sig på humlan och publiken var som männen i de lustiga hattarna. En energifylld avslutning på Sweden Rock Festival som hette duga.
ROGER BING
Fotnot: I lördagens Kristianstadsbladet på sidan tre i del ett stod det att sångaren i U.D.O. heter Dirk Schneider, men han heter naturligtvis Udo Dirkschneider.
