När Bach blir mer än Bach
Back to Bach, Mats Vinding, kontrabas & Poul Rosenbaum, piano, Kammarmusiksalen 6 september. Det var en spännande och rogivande kväll i Kammarmusiksalen i torsdags när danskarna, basisten Mats Vinding och pianisten Poul Rosenbaum bjöd på Back to Bach. Framträdandet var mycket välplanerat och med en lyckad dramaturgi, om det nu är möjligt att ha en sådan i musik. Redan från början är det väldigt vackert och behagligt beskrivande. Som att sakta strosa i en lummig slottspark. Ibland lyfts perspektivet och där uppe i skyn får vi, liksom fåglarna, sväva runt tillsammans med herrar Rosenbaum och Vinding. Då känns det bara underbart och då kommer funderingar på hur alla andra känner, tänker och upplever resan. Kanske är det här budskapet och poängen ligger; i att få oss att byta perspektiv, få oss mer empatiska och ödmjuka för det olika och annorlunda. För sådan är musiken vi bjuds; på något sätt tillåtande och med en känsla av att mycket är möjligt. Och det är helt upp och ner att göra jazz av Bach, även om dessa herrar inte är först med idén. Någon funderade på hur mycket jazz det var. En reflektion är att konceptet i sig, att koppla bas och piano till Bach, är jazz. För Bach skrev aldrig något för piano. Och ännu mindre för bas och piano, som Rosenbaum skämtsamt påpekade. – Men så hade Bach aldrig hört talas om oss heller, skojade Poul Rosenbaum vidare. Här blir då musiken något mer. Något annat. Kanske en promenad, en resa eller bara en stämning. Ibland rent av som i en sorgsen blues, på något sätt. Och det passar, för enligt Rosenbaum, kan musiken spelas lite hur som helst, vilket man också gjorde. – Det skulle säkert passa Bach att göra så här, för vad vi vet var han väldigt öppen för variationer, sa Rosenbaum innan det var dags för nästa runda. Denna gång inleder paret med många lätta, men förhållandevis snabba anslag. De är vackra som solskimmer vid havet en tidig sommarmorgon. Men så blir det riktigt kvicka, rusande, toner med högre anslag. Då vaknar vi till för att återigen landa i nya dimensioner kryddade med skön musikalisk humor och avkopplad attityd signerad dessa båda charmerande danska gentlemän. I detta blir också samspelet något mer. Inte som i vissa konserter då musikerna nästan kastar stafettpinnen mellan sig, bärande den bara just så länge som planerat. Tyvärr ofta lika abrupt som vid zappande i soffan mellan olika TV-kanaler. Mellan Rosenbaum och Vinding syns inga sådana pinnar. Tvärtom blir övergångarna osynliga. Resultatet är omärkliga broar och band som både förenar och för musiken vidare. Egentligen är jag förespråkare för att jazz ska vara levande i den bemärkelse att det bör finnas utrymme för såväl spontana kommentarer som ett kommunikativt ackompanjerande sorl. En kväll som denna bör det dock vara tyst och avkopplat koncentrerat. I det sammanhanget bör också Kammarcaféets personal få en tacksam tanke då kassaapparatens sedvanliga klirr och pling stängdes av under framträdandet. Så är det dags att runda av. Det gör de så vackert genom att avsluta med Back ”Italiensk konsert”. I den andra, stillsamma satsen, sammanfattas alla intrycken. Upptäckten blir att herrar Rosenbaum och Vinding fått åtminstone mig att lyda Robban Brobergs indianinspirerade uppmaning om att sätta sig ner och vänta på sin själ. Så den som ville och var redo hade verkligen alla möjligheter att hitta sin egen harmoni denna afton. BRONSON B MÅNSSON
