Nutid mot dåtid Hammerfall mot WASP

Hammerfall och WASP, Sweden Rock Festival, 8/6, Norje.

Ett band som just avslutat sin Europa och Sydamerikaturné mot ett band som egentligen sett sina bästa dagar, men vars kultstatus inte går att förringa.

Hammerfall ett band som går i fronten för den pånyttfödelse som 80-talshårdrocken fått under senare år. När Hammerfall släppte The Renegade i höstas gick de rakt in på försäljningslistans första plats. WASP slog igenom i mitten av 80-talet som en av den tidens stora provokatörer inom hårdrock. Kampen om vilka som var värst stod mellan dem och Mötley Crüe.

Det har talats mycket om Hammerfall spektakulära scenshow och det höjer naturligtvis förväntningarna. När showen börjar fälls vindbryggan och den första i en lång rad av bomber smälls av.

Hammerfall är ett väl sammansvetsat gäng som låter riktigt bra. Problemet är väl att det inte känns speciellt originellt. När jag ser en 10-årig kille som har en munkjacka med texten The Trooper kommer jag direkt till slutsatsen att det finns ett band som gör Iron Maiden-musik bättre än Hammerfall. Iron Maiden!

Hur som helst så gör Hammerfall ett proffsigt och välregisserat (och lite tråkigt) intryck och de jobbar sig in i spelningen. Just som konserten har tagit fart på allvar händer det som inte får hända. Kravallstaketet kollapsar. Spelningen avbryts i tio minuter och när den återupptas har en märkbart irriterad Joacim Can svårt att få fart på spelningen. Men återigen jobbar Hammerfall sig in i matchen, vilket de ska ha en eloge för, och de avslutande fem låtarna med The Renegade som höjdpunkt gör att det blir en bra avslutning på konserten.

Något som slår mig under Hammerfallkonserten är att det inte är mer folk som kommit för att titta på bandet. Kollar vilket annat band det kan vara som knyckt en del av publiken från Hammerfall och ser till min förvåning att de är det enda bandet som spelar just då.

Chris Holmes har återigen försvunnit från WASP: s uppställning, vilket naturligtvis får ses som ett minus. Enligt en kille i publiken fick Holmes sparken för tre veckor sedan.

I jämförelse med Hammerfall ger WASP inte ett lika proffsigt intryck och musikaliskt är WASP flera snäpp sämre. Emellanåt försvinner Blackies röst helt i musiken. Påpekas bör dock att Blackie Lawless ensam har lika mycket karisma som alla i Hammerfall tillsammans. Och Blackies ”gnistsprut” under I f**k like a beast slår till och med Hammerfall brinnande cymbaler. Men jag hade ändå väntat mig en något mer spektakulär show av WASP. Mer blod, mer snusk, mer brudar och mer eld. Med tanke på fjorårets spelning med skräckmästaren Alice Cooper var detta rätt beskedligt.

Också WASP drabbas av ett avbrott när ännu ett kravallstaket ger vika. Tycker dock att WASP har lättare än Hammerfall att start om.

Precis som många andra band som haft sin storhetsperiod har WASP, trots flera skivsläpp, haft svårt att skapa några topplåtar på många år. Därför är det inte konstigt att responsen är störst på låtar som Love machine, nämnda I f**k like a beast och min personliga favorit I wanna be somebody.

Slutresultat. Hammerfall 2 –  WASP 2.

ROGER BING