Nyckelscen förklarar Exorcisten
Exorcisten, (The Exorcist), amerikansk rysare 1973. Regi: William Friedkin. Manus: William Peter Blatty. I rollerna: Linda Blair, Max von Sydow, Ellen Burstyn, Jason Miller, Lee JCobb med flera. Längd: 2 tim 11 min. Tillåten från 15 år. Visas på Kosmorama i Kristianstad, Filmpalatset i Bromölla och kulturhuset i Hässleholm. Det finns anledning att känna tvivel inför nypremiären av William Friedkins Exorcisten. Visst är det hedervärt att Hollywood för en gångs skull beslutar sig för att ge en gammal klassiker en ny chans, med allt vad det innebär av nyrestaurerad bild och digitalt förbättrat ljud, men varför väljer man att damma av en kraftigt överskattad rysare från den period av amerikansk film som kanske varit den bästa någonsin, nämligen 1970-talet. Gudfadern, Den sista föreställningen, Gökboet, Five Easy Pieces, Chinatown, Taxi Driver – listan på filmer som man hellre sett i nyrenoverat skick på biograferna kan göras hur lång som helst innan man kommer fram till Friedkins spekulationsskräckis. Men så fungerar Hollywood. Finns det något spekulativt att basera marknadsföringen på så segrar detta över vilka kvalitetskriterier som helst. Det enda egentliga argumentet som förs fram för Exorcistens återuppförande på bioduken är de extrainsatta tio minuter av tidigare bortklippt material som nu finns till allmän beskådan. Det lär ha funnits en ytterligare tio minuter längre version en gång men den håller väl filmbolaget inne med lagom till femtioårsjubileet. Vilken dramatisk skillnad gör då dessa tio nya spelfilmsminuter? Inledningsvis är den aktuella versionen identisk med sitt original. Ellen Burstyn spelar filmaktrisen Chris MacNeil som temporärt bosatt sig i Washington med sin dotter Regan, spelad av Linda Blair, under en filminspelning. Gradvis förändras dotterns personlighet till den gräns att tungomålstalande och övernaturliga krafter tar över henne fullkomligt. Läkarvetenskapen står handfallen inför detta diaboliska fenomen och den sista utvägen blir att tillkalla prästerskapet för att utföra en regelrätt exorcism – en utdrivning av den djävul som tagit flickebarnet i besittning. De nya scenerna visar sig intressant nog inte enkom bestå av utstuderade specialeffekter, som reklamen gärna vill göra gällande, utan tjänar snarare till att bland annat fördjupa Regans övergång från oskyldig tolvårig till djävulens redskap, genom att inkludera en tidig läkarundersökningen då märkliga symptom uppträder. Viktigast av allt är dock en nyinsatt scen mellan prästerna, spelade av Jason Miller och Max von Sydow, som för en kort diskussion över anledningen till varför just Regan har blivit besatt. Förvånansvärt nog visar sig detta vara en nyckelscen i förtydligandet av filmens grundläggande premiss om den moderna människans gudstvivel, som William Friedkin alltså tyckte var så underordnad alla specialeffekter att den utelämnades i nästan trettio år. Med detta i åtanke är det inte konstigt att det är just på manusnivå som Exorcisten har sina största svagheter. Karaktärerna saknar ordentligt psykologiskt djup, handlingen innehåller logiska oförklarligheter och dialogen är i mångt och mycket allt annat än välformulerad. Ändå räckte det till två Oscar och ytterligare åtta nomineringar 1973, så nog lyckades den överdimensionerade lanseringen alltid. Frågan är om det går att göra om samma reklamtrick två gånger. I så fall lär väl en nutida upphaussad motsvarighet som Blair Witch Project få sin nypremiär om sisådär tjugofem år. MAGNUS RUTBERG
